Ändrade planer….


Ja, jag vet att jag sa att jag inte skulle.
Jag vet,
Men nu blev det visst inte riktigt som det var tänkt.
Nu blev det som det alltid blir.

Det blir bra det här.
Tror jag…



Mycket i huvudet nu…


Nu kan jag äntligen säga att jag gått ut gymnasiet.
I morgon ska jag beställa mitt slutbetyg från skolan.
Jag har valt vilka kurser som ska vara med.
Det är en salig blandning av kurser.
En evig påminnelse om min förmåga att inte slutföra saker.
Att inte stå på mig
Att alltid sätta andras behov före mina egna.

I somras hände någonting.
Jag började sätta mig själv först.
På gott och ont visserligen.
Tack vara det har jag vunnit mycket.
Jag har lyckats slutföra min utbildning.
bestämt mig för vad jag vill bli när jag blir stor
och dessutom börjat kämpa för att nå dit.

Det mesta flyter på nu.
Inte smärtfritt,
men det flyter på.
Jag tar mig framåt
sakta men säkert.

Samtidigt saknar jag.
Jag saknar någon att dela allting med.
Jag saknar någon att prata med.
jag har aldrig känt mig ensam förr,
men jag gör det nu.
Är det för att jag börjat begära mer av livet?
För att jag nu tänker på mig själv?
Att jag vågar lyssna på mina egna behov?

Jag förbereder mig på ett liv i ensamhet.
jag planerar för hur jag ska kunna ge mig och lillen det bästa,
samtidigt hoppas jag på att någon ska komma och ta platsen som mannen i mitt liv.
Som min stöttepelare.
Som min klippa.
Jag vill också vakna upp bredvid någon som kysser mig på pannan och säger god morgon.
Det kanske kommer så småningom,
till dess får jag drömma.
Till dess får jag finna stöd i mina vänner.

Saknaden ger mig ändå något att kämpa för.
Något att hoppas på.
Något att se fram emot.
En vacker dag händer det…
förhoppningsvis



Lycka & Olycka


Jag fixade att läsa in 12 v studier på bara 1,5.
Jag fixade betyget jag satsade på.
VG i båda ämnena.
Jag skrev högskoleprovet.
Ju mer jag tänker på det,
ju säkrare blir jag på att det gick åt helvete.
Jag borde vara lite ledsen, men det är jag inte.
Åtminstone inte över det eventuellt dåliga provresultatet.
Med tanke på vad jag faktiskt har åstadkommit på den här korta tiden,
så är jag nöjd.
Jag lyckades.
Nu är det bara att vänta och se om jag kommer in på högskolan.
I så fall blir det flytt.
Jag längtar…

Trots min bedrift så känns det sorgligt.
Det känns tomt.
Ensamt.
Ibland saknar jag verkligen att inte ha någon vid min sida.
Någon att prata med.
Någon att fira med.
Någon som finns här och undrar hur min dag har varit.

Jag intalar mig själv att jag inte har tid.
Att jag inte orkar hitta någon just nu.
men är det sant?
Eller är det bara jag som försöker skydda mig själv?
Är jag feg?
Rädd för att misslyckas igen?
Rädd att bli lämnad igen?

Kanske är det bäst för mig att vara själv ett tag,
Tills jag vet vad det är jag gör fel
Om och om igen…
Med tanke på historien, så måste jag ju inse att jag måste ta på mig en del av skulden.
Om alla lämnar mig så är ju jag den gemensamma nämnaren,
alltså måste det ju vara något jag gör eller inte gör som är fel.
men vad??

Idag är en dålig dag.
Idag är en funderingarnas dag
en tycka synd om mig själv dag.
I morgon tar jag nya tag.
I morgon kämpar jag vidare,
men just nu har luften gått ur mig.
Så i kväll tänker jag ligga i soffan och tycka synd om mig.



ångest


Sitter på Mälardalens högskola.
Snart börjar högskoleprovet.
Ångesten är påtaglig.
Varför utsätter jag mig för det här frivilligt?

Det är jag och ungdomarna.
Dom som har allting färskt i minnet.
Sen är det jag.
Jag känner mig gammal
För att inte tala om hur ringrostiga mina mattekunskaper är.

En god nyhet är iaf att jag fixat att läsa in 12 v studier på 1,5 och dessutom få VG i båda ämnena. Synd bara att det inte var matte.
Men men det här är sista delen av helvetesveckan.
Oavsett hur det går så har jag lyckats med en bedrift.
Jag fixade gymnasiekompetensen till sist :-)



saknar


Jag saknar tiden då livet var lätt.
När saker gick som det skulle.
När allting flöt på.
I mångt och mycket så njuter jag av livet,
Men det finns de saker som går tungt.
Som man måste kämpa för.
Som man måste ge upp saker för att orka med.
En sådan där uppförsbacke, som aldrig verkar ta slut.
Man vet att någon gång kommer man att nå toppen
Men eftersom den inte syns, så börjar man att tvivla.
Tvivla på sig själv.
På valen man har gjort.
På det man valde.
På det man valde bort.
Vad baserades valen på?
Var det på kort eller lång sikt?
Vad ville jag uppnå?
Nådde jag dit?
Tankarna är många.
Tvivlen likaså.
Jag vet vad jag vill med framtiden.
Frågan är bara.
Har jag valt rätt väg för att ta mig dit?

Idag är en känslosam dag.
Jag känner en enorm saknad,
Men jag är osäker på vad det är jag saknar.
Jag känner mig stressad och pressad.
Orsakerna till det vet jag.
Där vet jag vad jag måste göra.
Handlingsplanen är klar.
Den är strukturerad.
Det tycker jag om.
Jag tycker om att veta vad som förväntas av mig.
Då kan jag prestera.
Då kommer min envishet fram.
Min beslutsamhet.
Problemet är när jag inte vet.
När jag hamnar i ingenmansland.
När jag måste famla efter lampknappen i ett tappert försök att hitta rätt väg.
Allt för att sedan inse att det inte finns någon knapp.
Jag måste fortsätta söka i mörker.
Detta famlande,
Snubblande.
Det gör mig frustrerad.
Irriterad.
Det känns svagt.
Att jag som kan vara så beslutsam i så mycket,
Kan vara så tafatt i annat.
Nej, jag begraver mig i skolarbete.
Sysselsätter mig med att ordna för mig och lillen.
Förhoppningsvis kommer resten automatiskt.
Att bitarna faller på plats.
Att jag äntligen finner ro.




Hur lägger jag upp det här?
Hur går jag vidare?
varför minns jag inte.
Jag vet ju att det har hänt hur mycket som helst,
så varför minns jag knappt något?
varför känns allt suddigt?
Varför känns det som att jag skulle behöva höra någon annan tala om vad som hänt i mitt liv?
Vart är filmen om mitt liv.
Den som visar vad som hänt?
Den som visar vad jag åstadkommit?
Vad har jag åstadkommit?
Om jag dör i morgon hur kommer jag att bli ihågkommen?
Har jag bara passerat obemärkt förbi?

Det är dags för nya tag.
Dags för mig att börja leva.
Dags för mig att börja ta för mig.

För min skull.
För lillens skull.




Flitens lampa lyser.
Jag hinner med skolan.
Jag kommer att fixa mitt mål.
Jag hinner dock inte med något annat.
Jag går till skolan,
Jag tar hand om Albin.
Det får räcka där.
Där är min ork slut.
All den energi jag tidigare hade är som bortblåst.
Nu går jag på reserven.
På ren vilja ska jag klara det här.
Misslyckande är inte ett alternativ
Misslyckande är svagt.
Jag är inte svag.
Jag vägrar misslyckas en gång till.
Nu är det jag och Albin som gäller.
Tillsammans är vi starka.
Han är min lycka.
Han är min motivation.
Han är mitt allt.
För honom ska jag klara skolan.
För honom ska jag bli något.
För honom ska jag kämpa.
Han förtjänar det bästa och det ska han få.

Kvällarna känns ensamma,
Men med skolböckernas hjälp flyter även dom på.
Jag flyr in i böckernas värld och glömmer för ett ögonblick röran i mitt liv.
Jag behöver andrummet.
Jag behöver pausen.
Jag behöver slippa ångesten för ett ögonblick.



Ilska


Han gör mig vansinnig.
Bara jag ser honom blir jag arg.
Vad såg jag någonsin hos honom?
Jag måste ha varit både blind och döv.

Idag när han lämnade lillen började han prata om att han skulle ha tillbaka några saker som han köpt till lillen och som lillen har här hemma.
Jag blev så arg.
Menade på att om det ska vara så, så kan han ju köpa egna vinterkläder och vanliga kläder till Albin för de han har, har ju jag köpt.
Svaret blev att vi visst kunde göra så om han slapp underhållet.
Slippa underhållet????
Det lilla du betalar täcker fan knappt maten!
Sen tillkommer försäkringen, dagisavgiften, kläderna mm….
Tror du att det är gratis att ha barn?
Bara vinterkläderna som jag köpt till Albin gick på nästan 1000 kr!
Så exakt hur långt tror du att ditt underhåll räcker?
Jag blir så arg.
Det går bra att göra barn,
men när det kommer till allt det andra så blir det lite mera si och så.
Dessutom så ska du vara med och bestämma!
Jag blir galen.
Den dagen du gör en femtedel av allt jag gör för vårat barn så kan du öppna truten.
Till dess…
Håll den stängd!




Vart är nödbromsen?
Det går för fort.
Allt bara snurrar.
Jag råkade säga något och sen blev det en spiral av allt.
Hur bromsar jag det här utan att sätta stopp helt?
Hur ska jag förklara?
Jag behöver landa.
Jag behöver tänka.
Jag behöver vara.

Omstrukturera.
Fokusera på nytt.
Ta nya tag.

De senaste månaderna har varit ett enda virrvarr av händelser.
Allt har gått i ett rasande tempo.
Det fattades många beslut på väldigt kort tid.
Saker jag funderat på länge, men som tidigare bara varit på planeringsstadiet blev helt plötsligt verklighet.
Känslorna har farit upp och ner.
Allt från glädje till förvirring och ilska.

Jag behöver mera tid.
Tid att sortera
Tid att landa.
Tid att ladda om.
Tänka om.

Tänk vad mycket som kan hända på så kort tid.
Tänk vad mycket positivt som skett.
Tänk vad livet är intressant.
Det är fyllt av överraskningar.
Mycket kan jag säga om mitt liv, men händelselöst är det inte.

För varje dag som går så lär jag mig något nytt om mig själv
Om min inre styrka
Om min vilja att kämpa för det jag tror på.
Jag lär mig något nytt om min omgivning.
Vilka som finns där när det krisar och vilka som inte gör det.
Vilka som kan tänka ett steg till.
Som kan sätta sin egen agenda åt sidan för att ställa upp för någon annan.

I morgon är min sista dag på jobbet innan tjänstledigheten.
I morgon ska jag säga hej då till mina tanter.
Det känns sorgligt.
Jag har spenderat så mycket tid med dom.
Dom har blivit en del av min vardag.
Det lär bli en hel del tårar.
Både från deras sida och från min.
Jag tycker om mitt jobb i mångt och mycket,
men det finns saker som jag inte gillar.
Lönen, arbetstiderna och chansen att avancera gör det omöjligt för mig att vara kvar.
Jag vill bygga upp ett liv där jag kan leva på det jag tjänar.
Jag vill kunna åka med Albin på semester utomlands.
Jag vill kunna köpa ett hus åt mig och Albin.
Jag vill inte vara beroende av att ha en karl för allt det.
För är det något jag vet så är det att i kärlek drar jag oftast det kortaste strået.
Eller snarare, jag dras till fel karlar.
Rätt less på det nu faktiskt om jag ska vara helt ärlig.
Less på att gråta.
Less på att grubbla.
Less på att tvivla..

Därför ska jag nu se till att skapa ett liv för bara mig och lillen.
Vi ska få det så bra som vi förtjänar att ha det.




Hur kommer det att gå?
Kommer det att bli som jag vill?
Kommer jag äntligen att få ro?
Tankarna är många.
Hur kommer det här att påverka lillen?
Hur underlättar jag det för honom?

Våra gemensamma vänner vill inte bli inblandade.
Jag förstår dom till stor del,
Men en del av mig undrar.
Har dom inte sett hur illa jag farit av allt?
Har dom inte sett min rädsla?
Min ångest?
Min konstanta oro?
Har dom inte sett hur jag kämpar?
Har dom inte hört mig berätta?
Har dom missat innebörden i vad jag sagt?
Har jag missat att berätta om hotfullheten?
Om när han trängt sig in i min lägenhet?
När han ställt sig så nära han kan, blockerat vägen och lutat sig över mig alldeles svart i ögonen?
Eller när han kallar mig för fitta, hora och en massa andra nedvärderande ord?

Genom att inte blanda sig i, godkänner dom inte på sätt och vis hans beteende?

Jag kan inte hjälpa det, men trots att jag till viss del förstår dom så kan jag inte undvika att känna mig aningen sviken.
Dom som skulle kunna intyga hur jag är som mamma.
Dom som skulle kunna berätta hur jag sliter för min son.
Dom som sett mig under hela tiden jag varit mamma.
Dom vill inte prata.

Jag känner mig ensam.
Utlämnad.

Jag är inte en elak människa.
Jag är inte ute efter att ta ifrån Albin hans pappa.
Jag anser bara att rätt ska vara rätt.
Om man ska ha lila mycket att bestämma,
Så ska man ta lika mycket ansvar.
Det känns inte rätt att någon som bara har sin son varannan helg ska få bestämma vart barnet ska gå på dagis.
Det känns fel att någon som inte följer med till bvcpsykologen och på andra läkarbesök ska få bestämma om barnet ska få en utredning på bup eller inte.
Allt kräver hans underskrift.
Är det rätt att han ska kunna sitta där och bestämma, när han bara träffar sin son varannan helg.
Hur ska han kunna fatta rätt beslut?
Han vet för lite
Det är hans eget val.
Jag har bett honom att hjälpa till mer.
Han vägrar.
Hans val,
Men lika bestämmanderätt ska han ha.
Det känns fel.
Det känns som ett hån.

Jag oroar mig.
Jag funderar.
Jag analyserar.
Jag vet att jag gjort rätt val.
Jag kan inte leva så här.
Jag kan inte låta min son se mig bli kränkt.
Jag måste se till att få andrum så att jag orkar vara den mamma som min son behöver.

Vi behöver lugn och ro.

« Föregående sida — Nästa sida »

Lindas tankar is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu