Hur kommer det att gå?
Kommer det att bli som jag vill?
Kommer jag äntligen att få ro?
Tankarna är många.
Hur kommer det här att påverka lillen?
Hur underlättar jag det för honom?
Våra gemensamma vänner vill inte bli inblandade.
Jag förstår dom till stor del,
Men en del av mig undrar.
Har dom inte sett hur illa jag farit av allt?
Har dom inte sett min rädsla?
Min ångest?
Min konstanta oro?
Har dom inte sett hur jag kämpar?
Har dom inte hört mig berätta?
Har dom missat innebörden i vad jag sagt?
Har jag missat att berätta om hotfullheten?
Om när han trängt sig in i min lägenhet?
När han ställt sig så nära han kan, blockerat vägen och lutat sig över mig alldeles svart i ögonen?
Eller när han kallar mig för fitta, hora och en massa andra nedvärderande ord?
Genom att inte blanda sig i, godkänner dom inte på sätt och vis hans beteende?
Jag kan inte hjälpa det, men trots att jag till viss del förstår dom så kan jag inte undvika att känna mig aningen sviken.
Dom som skulle kunna intyga hur jag är som mamma.
Dom som skulle kunna berätta hur jag sliter för min son.
Dom som sett mig under hela tiden jag varit mamma.
Dom vill inte prata.
Jag känner mig ensam.
Utlämnad.
Jag är inte en elak människa.
Jag är inte ute efter att ta ifrån Albin hans pappa.
Jag anser bara att rätt ska vara rätt.
Om man ska ha lila mycket att bestämma,
Så ska man ta lika mycket ansvar.
Det känns inte rätt att någon som bara har sin son varannan helg ska få bestämma vart barnet ska gå på dagis.
Det känns fel att någon som inte följer med till bvcpsykologen och på andra läkarbesök ska få bestämma om barnet ska få en utredning på bup eller inte.
Allt kräver hans underskrift.
Är det rätt att han ska kunna sitta där och bestämma, när han bara träffar sin son varannan helg.
Hur ska han kunna fatta rätt beslut?
Han vet för lite
Det är hans eget val.
Jag har bett honom att hjälpa till mer.
Han vägrar.
Hans val,
Men lika bestämmanderätt ska han ha.
Det känns fel.
Det känns som ett hån.
Jag oroar mig.
Jag funderar.
Jag analyserar.
Jag vet att jag gjort rätt val.
Jag kan inte leva så här.
Jag kan inte låta min son se mig bli kränkt.
Jag måste se till att få andrum så att jag orkar vara den mamma som min son behöver.
Vi behöver lugn och ro.