Länge sen sist
Nu var det länge sedan jag skrev och det är inte så konstigt. det är mycket som hänt och som fortfarande händer i mitt liv. Tror att min blogg kommer att ändra inriktning nu. Den kommer att fokusera mer på min son och hans problem.
Min son Albin är 3,5 år gammal och jag tror att han har adhd. Ja, jag vet att många tror det om sina överaktiva barn. Att många gärna skyller 3-års trots eller dålig uppfostran på adhd, men så är inte fallet här. det hela började för ca 1,5 år sedan när han började få raseriutbrott för småsaker. Han kunde kasta sig på golvet och banka huvudet så hårt han kunde mot det. Försökte man lugna honom genom att hålla om honom så blev han galen. han fick panik. Ville inte vara nära. han blev så arg att han blev helt okontaktbar. Det gick inte att nå honom. Slutade med att när han fick dom här utbrotten så bar jag in honom i sin säng så att han fick rasa av sig och sen söka upp mig när han ville ha tröst. Efter dessa utbrott började han gråta hysteriskt och tillslut somnade han mitt i skriket. Och jag menar verkligen mitt i skriket.
Albin är väldigt rutinbunden. Bryter man rutinerna så blir det katastrof för honom. Det kan handla om något så enkelt som vilket barnprogram han ska titta på innan läggdags. Vi hade som rutin att han tittade på SamSam och sen Fifi och blomsterfröna. Efter det gick han raka vägen in till sängen och la sig. jag förberedde honom alltid och sa att efter Fifi är det natti natti. En dag så missade vi SamSam, så han skulle bara hinna se Fifi. När vi slår igång tvn så visas den lilla prinsessan istället för Fifi. Det blev totalt kaos för Albin. Han tycker om båda barnprogrammen, men han förväntade sig Fifi och när det inte blev så rasade hans lilla värld samman. Han började skrika och slåss. jag bar in honom på rummet och sa att man får inte slåss. Då började han kasta saker. Sin lära gå bil och en massa annat. Återigen blir han okontaktbar i sin ilska, som sedan övergick i hysterisk gråt och som slutar med att han somnar mitt i skriket igen. När han somnat sitter jag där och tittar på honom, hans kinder är fortfarande våta efter tårarna. Som mamma finns det inget värre än att inte få trösta sitt barn. Att inte nå fram. Maktlösheten är den värsta känsla som finns.
Albin har många svårigheter, men det värsta för honom är ändå dagis. Som det är idag så är dom 3 fröknar på 20 barn, varav 1 fröken följer hela tiden med Albin och hjälper honom. Han behöver hjälp i kontakten med andra barn för annars hamnar han i konflikt även där. Han har kastat stolar mot de andra barnen, jagat dom med sax, sparkat, slagit, knuffat.. Ja, allt. Hans fröknar anser att Albin skulle behöva en resursfröken, men deras enhetschef har sagt nej. Ingen diagnos- Ingen resurs! Jag är inte den som ger mig så jag har ringt runt. Min son behöver hjälp och det ska han ha! Fick reda på att han inte alls behöver en diagnos för att få en resurs. Nu jävlar… Ringer enhetschefen och bestämmer ett möte, så jag ska dit nu på torsdag. Hon lät så trevlig så. Hon tyckte såååå synd om mig. Om MIG?!?! Som enhetschef på ett dagis borde väl hennes största oro vara det stackars barnet, eller har jag fel??? Jag är vuxen, jag klarar mig.
Just ja, kanske ska nämna det förbannade puckot till psykolog. Jag och Albin har gått där sen i januari. Vi får sitta på en blå madrass med en massa olika leksaker och leka. Gissa om lillen är nöjd. 100 % uppmärksamhet av mamma och en massa leksaker som han inte är van att leka med. Efter samtalet så ska hon då försöka prata med mig. Lycka till säger jag. Får inte Albin den uppmärksamhet han vill ha, så börjar han klättra på väggarna, på stolarna. Han lever helt enkelt rövare och mitt i det här kaoset där jag ska försöka se till att Albin inte river stället så frågar psykologen. Hur känns det här för dig då? Hur fan tror du att det känns???? det är det enda hon säger hela tiden. Hur känns det här för dig då? Om jag hör den meningen en gång till så kommer jag att kräkas. Hon fokuserar bara på det som händer där och då. Jag har försökt få henne att inse att på det här sättet så kommer hon aldrig att få reda på hur Albin fungerar. Lyssnar hon? Nej! Jag berättade för henne att jag kan sitta och leka med Albin i flera timmar, men så fort jag försöker gå på toaletten eller påbörja middagen så brakar helvetet lös. Han kräver aktivering hela tiden och får han inte det så ser han till att aktivera sig själv med hyss. Vad säger psykologen om det? Jo hon kör med samma gamla rad. Hur känns det här för dig då? Fast denna gången lägger hon även till Känner du dig otillräcklig som mamma då??? Ja, vad tror du själv? Försök själv att laga mat när ungen försöker ta sig ut i trappen, klättra upp på tv-skåpet eller bara hoppa på vardagsrumsbordet. Ja, ni läste rätt. Hur skulle ni själva känna er? Jag vet, jag lever med det dagligen. Det är oerhört frustrerande.
Sen måste jag ju nämna ett par väl valda ord om Albins pappa också. För han kan reta vansinne på mig som ingen annan. När jag berättade för honom om torsdagens möte på dagis så säger han. Jag ska se vad jag kan göra, beror på jobbet! Beror på jobbet??? Här har vi våra prioriteringar klara. det går an att göra bar, men när det kommer till det där andra. det som kostar, då är det inte lika roligt längre….. jag förklarade för honom att ha kunde ta en föräldradag för jag tar komp så att jag kan vara med på mötet. det är skillnaden mellan han och mig. Jag säger klart jag kommer, allt för Albin. Han säger Vi får se hur det passar. Inte visste jag att man kunde välja när det passar att vara förälder!
Jag har försökt förklara för honom hur trött och slutkörd jag är. jag är ju bara barnledig varannan helg, så jag hinner bli ordentligt trött innan jag får mina 48 timmars återhämtning. Jag har försökt förklara för honom hur slut jag är. Att det tar på krafterna att gå upp kl 04,30 varje dag för att jobba och ta hand om Albin. Hans svar? Jo, han är ju minsann också jättetrött för han går ju också upp den tiden måndag-fredag för att jobba. Stackars dig! När du kommer hem kan du lägga dig på soffan och lata dig. När jag kommer hem väntar konflikter, matlagning, tvätten, lillens bad och nattning.. ja allt, men självklart har du det jobbigast lilla gubben….. Lev 1 månad i mina skor så ska vi se om du någonsin kommer att öppna käften om detta igen…
Åh, vad skönt att få skriva av sig lite. Att få kasta ur sig allt det där som ligger och bubblar frenetiskt inom mig. Nu är det sovdags så jag orkar med ännu en dag med jobb, konflikter och diskussioner med sjukvården för att lillen ska få all den hjälp han behöver.
Vad förbannad jag blir både på Albins pappa och vården när jag läser dina inlägg. Hur kan inte pappan prioritera sin egna son? Kan inte han hjälpa dig lite mer med Albin, förstår att du verkligen måste vara helt slut om dagarna. Och som du själv skriver, istället för att ringa alla de samtal så borde den energin gå till din son. Usch för vården ibland..