Vart är nödbromsen?
Det går för fort.
Allt bara snurrar.
Jag råkade säga något och sen blev det en spiral av allt.
Hur bromsar jag det här utan att sätta stopp helt?
Hur ska jag förklara?
Jag behöver landa.
Jag behöver tänka.
Jag behöver vara.
Omstrukturera.
Fokusera på nytt.
Ta nya tag.
De senaste månaderna har varit ett enda virrvarr av händelser.
Allt har gått i ett rasande tempo.
Det fattades många beslut på väldigt kort tid.
Saker jag funderat på länge, men som tidigare bara varit på planeringsstadiet blev helt plötsligt verklighet.
Känslorna har farit upp och ner.
Allt från glädje till förvirring och ilska.
Jag behöver mera tid.
Tid att sortera
Tid att landa.
Tid att ladda om.
Tänka om.
Tänk vad mycket som kan hända på så kort tid.
Tänk vad mycket positivt som skett.
Tänk vad livet är intressant.
Det är fyllt av överraskningar.
Mycket kan jag säga om mitt liv, men händelselöst är det inte.
För varje dag som går så lär jag mig något nytt om mig själv
Om min inre styrka
Om min vilja att kämpa för det jag tror på.
Jag lär mig något nytt om min omgivning.
Vilka som finns där när det krisar och vilka som inte gör det.
Vilka som kan tänka ett steg till.
Som kan sätta sin egen agenda åt sidan för att ställa upp för någon annan.
I morgon är min sista dag på jobbet innan tjänstledigheten.
I morgon ska jag säga hej då till mina tanter.
Det känns sorgligt.
Jag har spenderat så mycket tid med dom.
Dom har blivit en del av min vardag.
Det lär bli en hel del tårar.
Både från deras sida och från min.
Jag tycker om mitt jobb i mångt och mycket,
men det finns saker som jag inte gillar.
Lönen, arbetstiderna och chansen att avancera gör det omöjligt för mig att vara kvar.
Jag vill bygga upp ett liv där jag kan leva på det jag tjänar.
Jag vill kunna åka med Albin på semester utomlands.
Jag vill kunna köpa ett hus åt mig och Albin.
Jag vill inte vara beroende av att ha en karl för allt det.
För är det något jag vet så är det att i kärlek drar jag oftast det kortaste strået.
Eller snarare, jag dras till fel karlar.
Rätt less på det nu faktiskt om jag ska vara helt ärlig.
Less på att gråta.
Less på att grubbla.
Less på att tvivla..
Därför ska jag nu se till att skapa ett liv för bara mig och lillen.
Vi ska få det så bra som vi förtjänar att ha det.