Arbetsveckan är tuff.
min sista för året.
Mina tanter ber mig att att stanna.
Dom gråter.
Jag får skuldkänslor.
Känns som att jag överger dom.
Snacka om att jag levt för mitt jobb.
Jag har gett allt.
Bjudit på mig själv.
Låtit dom bli en del av mitt liv.
Det irriterar mig att jag får skuldkänslor.
Det irriterar mig att jag börjar vackla lite.
Det är mitt jobb.
Inte mitt liv.
Jag är fortfarande motiverad att börja plugga,
Men lite av glädjen försvinner när jag ser mina tanter i ögonen.
Dom försöker vara glada för min skull.
Dom försöker visa förståelse.
Dom försöker.

Så mycket tunga känslor nu.
Så mycket omställningar.
Jag är ett vanedjur.
Dessa omställningar tar på krafterna.
Varje ändring av mitt liv kostar oerhört mycket energi.
Känner mig utpumpad.
Känner mig sårbar.

Det kommer att bli bra.
Det tar bara lite tid.



utbytt


Nytt blir gammalt och gammalt blir nytt.
I båda fallen.
När en dörr stängs, öppnas en annan.
I det här fallet öppnas en gammal dörr,
Förhoppningsvis med nya möjligheter.
Jag ger det en chans.
Vad har jag att förlora?
Vad har jag att vinna?
Så många år måste betyda något.
Så många år dansandes som katten kring het gröt.
Oavsett vad som händer så kommer vi alltid tillbaka till varandra.
Vi stöttar varandra i både med och motgångar.

Oktober månad är fullspäckad,
Så jag får vänta till november och hoppas att våra scheman matchar.
Vem vet vad som händer den här gången.
Jag behöver det här.
Jag behöver ett ljus i tunneln.
En positiv händelse på kort sikt som kan leda till något ännu positivare på lång sikt.
Som sagt, vem vet vad framtiden har att erbjuda.

Jag har mitt i all den här röran vunnit en god vän.
En vänskap jag hoppas varar.
En vänskap jag värderar oerhört högt.
En vänskap jag inte skulle klara mig utan.

Jag kan inte annat än skratta åt alla vändningar i mitt liv.
Tänk vad tråkigt livet vore om man alltid visste vad som väntade runt hörnet.
Jag vet inte om jag blivit avtrubbad, eller om jag bara funnit mig i kaoset.
Jag här spenderat så mycket av mitt liv med att vara ledsen, arg och känslomässigt slutkörd.
Det får vara bra med det nu.
Nu fokuserar jag på det positiva.
På det som ger mig glädje.
Det får vara nog med tårar.
Jag lever bara en gång och då ska jag njuta.
Jag ska leva
Jag ska skratta.
Ingen ska få ta det ifrån mig.
Ingen




Jag svalde stoltheten.
Kröp till korset skulle men nog kunna säga.
Valde att chansa.
Valde att våga.
Vad här jag att förlora?
Det tog på krafterna.
Jag raderade nog meddelandet minst 10 gånger innan jag snabbt skrev om och skickade det.
På ett sätt ångrar jag mig redan,
På ett annat sätt inte.
Jag vill ju det här.
Jag tror ju på det här.
Och om jag inte gör ett försök, hur ska jag då veta vad som kunde ha blivit?
Tankarna är ett enda virrvarr.
Rädslan nu är stor.
Tänk om vänskapen också försvinner efter det här?
Tänk om jag förstört allt nu?




Jag känner mig tom.
Så mycket som händer.
Så mycket som kommer att hända.
Saker som måste ske.
Vägen dit är lång.
Jag stänger av.
Stänger av för att orka.
För mycket negativt
För lite positivt.
Hittar inte balansen riktigt.
Känns tråkigt att saker blivit som dom blivit,
Men allt händer av en anledning.
Bara svårt att se ljuset i tunneln just nu.
Jag vet att det finns där,

Jag grubblar,
Funderar och analyserar.
Vad hände?
Varför blev det så här?
Vad kommer hända nu?

Jag stänger in, stänger av känslorna.
Försöker tänka objektivt.
Försöker samla ihop pusselbitarna.
Lägga pusslet rätt.
Det saknas bitar.
Några är trasiga och därför svåra att placera.
Vart är bilden med motivet?
Bilden som visar hur pusslet ska läggas?
Vart är min bruksanvisning?

Jag drömmer om en annan framtid.
Drömmer om att vissa saker vore ogjorda.
Att vissa saker gjorts tidigare.
Drömmer om att åter finna en balans.
En balans mellan positivt och negativt.
Det kommer
Så småningom.
Otålig.
Rastlös i själen.
Vart är den människa som kan hålla mig jordnära.
Som kan få mig att inte tappa fästet helt?
Vart är min klippa?

Stänger av.
Stänger in.
Tar sikte framåt.
Laddar inför det som komma skall.
Tänker om.
Laddar om.
Jag vacklar ytligt.
Innerst inne vet jag.
Jag vet vem jag är.
Jag vet mina brister.
Jag vet mina styrkor.
Jag vet vad jag går för.
Ingen ska få trampa på mig.
Ingen ska få mig att tvivla på om jag räcker till.
Ingen ska få mig att tro att jag inte duger.
Jag är inte perfekt,
Men jag är allt annat än dålig.



ren vilja


Av ren vilja flyter min dag på.
Av ren vilja kämpar jag.
Jag hittar mina ljusglimtar
Dom är få, men dom finns.
Just nu är det mesta en uppförsbacke.
Något jag måste komma över för att ta mig vidare.
Så mycket hinder i vägen för min lycka.
Så mycket stress.
Jag kämpar.
Jag tänker.
Jag går runt på ren vilja och i vissa fall ren illvilja.

Jag vill så mycket med mitt liv,
Men vägen dit är lång.
Vägen dit är en kamp.
Jag är en kämpe och jag vägrar ge mig.
Jag ska få min lycka.
Jag vet vad som krävs och jag kommer att kämpa för det.

Ljusglimten i mitt liv börjar bli stor.
Det händer så mycket.
Han växer så det knakar.
Både fysiskt och mentalt.
Han här lärt sig sätta ord på saker.
Han säger numer att han har myror när han inte klarar av att sitta still.
Han har lärt sig flera ord på engelska.
Han tar in allt.
Är som en liten svamp faktiskt :-)
Liten blir stor.
Snart 4 år.

Tänk vad tiden går fort.
För fyra år sedan hade hela mitt liv precis rasat samman.
Allt jag trodde på.
Allt jag kämpade för.
Allt som var mitt liv.
Försvann inom loppet av några minuter.
När jag insåg hur grundlurad jag var.
Det har tagit mig lång tid att bearbeta.
Att komma över.

Nu har jag byggt upp mig själv igen.
Jag är starkare än någonsin.
Missta aldrig min sorgsenhet och mitt ältande för svaghet.
Jag kan gråta floder,
Skrika hysteriskt,
Men det är bara ytligt.
Min inre styrka syns inte,
Men den finns där.
Jag är känslosam,
Inte svag.

Ni ser den ytliga biten.
Ni ser inte bortom tårarna & ilskan.
Ni tror ni känner mig.
Ni tror ni vet vad jag går för.
Ni vet ingenting.
Ett fåtal människor har lyckats se bortom min fasad.
Ett fåtal människor känner mitt riktiga jag.
Ni vet vilka ni är och ni vet vad ni betyder för mig.

Det är egentligen bara dom som verkligen känner mig som till fullo kommer att förstå mina blogginlägg.
Som kommer att förstå den verkliga innebörden av orden jag skriver.
Min blogg är mitt sätt att vända blad.
Jag vräker ur mig,
Skriver av mig,
Analyserar och går vidare.

Jag fattar inte beslut lättvindigt.
Jag kan kasta ur mig idéer,
Men när beslutet väl fattats så är det noga genomtänkt.
Analyserat in i minsta detalj.
De beslut jag fattat nu angående flytt och studier är saker jag tänkt på de senaste 3-4 åren.
Det krävdes bara en spark i rätt riktning från någon som jag lyssnar på.
Någon som fick mig att tro på att trots fighterna som blir så kommer det att vara värt det.
Jag fattade beslutet själv.
Jag behövde bara en liten knuff i rätt riktning.




Hur kan man känna så mycket så snabbt?
Hur kan något som känts så rätt vara så fel?
Har jag lurat mig själv?
Saknaden är stor.
Funderingarna många.
Varför?
Svagheten stör mig.
Förvirringen irriterar mig.
3 försök.
3 misslyckanden.

Tomhetskänslan utan alla våra långa telefonsamtal och andra konversationer är påtaglig.

Jag ställer om,
Men till vad?
Jag vill ringa
Prata om allt och inget.
Vill vi båda det?
Eller är det dags att lägga locket på?
Jag vill inte ge upp allt.
Är vänskap det som erbjuds så är det vänskap jag vill ha.
Jag vill ha kvar dig i mitt liv.
Du har fått en stor plats där och jag vill att du stannar kvar.




Nu kommer den.
Känslan av misslyckande.
Igen.
Jag vet att det inte är mitt fel, men ändå.
Borde inte känna så här.
Borde lägga skulden någon annanstans.
Om nu någon har någon skuld i det här.
Det är utanför min kontroll.
Jag här gjort vad jag kan.
Det räckte inte.
Fan!

Jag känner för att dra täcket över huvudet.
Begrava mig ett tag.
Tycka synd om mig själv
Men det är svagt.
Det är inte jag.
Jag är en kämpe.
Jag går vidare.
Jag….



va fan då


I brist på bättre ord.
Avtrubbad.
Total avstängning.
Borde känna mera.
Borde vara mer upprörd.
För mycket annat.
Stänger av.
Slutar känna.
Slutar bry mig om vad jag borde känna, tycka, tänka och göra.
Fokuserar på mig.
På mina väldigt stressande studieplaner.
På min underbara gullunge
Och på den vårdnadstvist som nu är oundviklig.
Har inte tid att sörja.
Vad ska jag sörja?
Tvingar inte
Kräver inte
Alla gör sina val.
Jag blickar framåt.
Går vidare.

Mitt liv är på väg att ta en ny riktning.
Skickade in ansökan till högskolan idag.
Ser fram emot nya utmaningar, erfarenheter och möten med andra människor som inte känner mig.
Som inte dömer mig.
Jag blir ett blankt blad, redo för nya upplevelser.

Jag är redo för mitt nya liv.
Jag är redo för nya utmaningar.
Hoppas bara att jag slutar vara avtrubbad.
Vill kunna ta in allt.
Känna allt.. eller ja, kanske inte allt.

”Think of me as the barbie you’ll never get to play with”




Enligt lag är samarbetssvårigheter ett skäl för ensam vårdnad.
Jag vet.
Jag har kollat upp det.
Vi har inga samarbetssvårigheter säger vissa.
Nej, vi har inget samarbete alls säger jag.
Samarbete kräver samtal.
Att man faktiskt kan prata med varandra.
Samarbete är inte envägskommunikation.
Båda måste öppna munnen.
Belysa problemen och försöka åtgärda dom.
Jag har försökt i fyra år.
Det funkar inte.
Antingen bestämmer du allt,
Eller också svarar du inte ens på tilltal.
Men det går bra att uppdatera sin status på fb.
Tala om vilken hemsk mamma jag är.
Beklaga dig.
Har du uppdaterat statusen varenda gång du gjort bort dig också?
När du åttagit dig saker på dina barnhelger?
Nej, visst ja. Då raggade du ju barnvakt på fb.
Du vet och jag vet vad du går för.
Du vet och jag vet dom verkliga skälen till varför du inte godkänner flytten.

Du vet och jag vet och det räcker.
Det räcker för mig för att jag ska få nog.
Jag har sparat allt.
Samlat på mig.
Jag visste att den här dagen skulle komma.
På måndag är sista dagen, sen lämnas stämningen in.
Du tror nog fortfarande att jag ska backa.
Vara svag.
Så är inte fallet.
Fyra år var min gräns
Nu är tålamodet slut.
Nu är jag stark.
Nu tar jag fighten en gång för alla.

Den här gången backar jag inte.



oro


Har funderat mycket kring lillen.
På hur han reagerar på allt som händer.
På allt som är.
På allt som förhoppningsvis kommer att bli.
Och hur mina beslut kommer att förändra även hans liv.
Jag är säker på mina val i mångt och mycket.
Problemet är att fler personer är inblandade.
Jag kan inte styra deras sätt att hantera saker.
Kontrollfreaket i mig oroar sig.
Jag önskar jag kunde förutspå reaktionen och på så sätt förebygga den, men än så länge har han inte handlat så som jag misstänkte.
En positiv överraskning. Absolut.
Problemet är bara att när han frångår det vanliga, så blir jag osäker.
Fokus försvinner lite och jag hamnar i något slags vakuum.
När kommer den riktiga reaktionen?
Kommer den att komma?
Hur kommer den att påverka Albin?
Kommer den att påverka Albin?
Tankarna far omkring som ilskna bin i huvudet på mig.

Ju mer jag tänker, ju mer stressar jag.
Hur blev allt så här rörigt?
Hur kunde saker bli så infekterade?
Hur kunde jag tillåta allt att gå så långt?
Borde ha sätt stopp för länge sen.
När lillen var mindre.
Mindre mottaglig för påverkan.
Mindre känslig för oväntade förändringar.

Jag är orolig
Rädd
Nervös
Inte för min egen del, utan för min sons.

« Föregående sida — Nästa sida »

Lindas tankar is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu