Tystnad…


Efter en riktigt mysigt vecka så är jag hemma igen.
Albin har åkt till sin pappa och pojkvännen är hemma hos sig.
Så nu är det bara jag och djuren hemma.
Det är tyst.
Nästan lite för tyst,
Men ändå inte.
Jag saknar att höra ljudet av någon annans andetag.
Samtidigt njuter jag av tiden att få fundera.
Det är så mycket som händer.
Så mycket tankar och känslor som rör sig i mitt huvud.
Den här veckan har varit lugn, men samtidigt känslomässigt turbulent.
Så intressant att se lillen ty sig till någon.
Se honom växa
Anpassa sig.
Höra honom sitta i baksätet och köra hejaramsor för att han är glad.
Han ser min lycka
Mitt lugn.
Det gör honom lugnare,
Han gillar oss.
Han gillar det som händer.
Han gillar det som är.

Det turbulenta just nu har att göra med andra saker.
Andra personer i omgivningen som inte gillar mitt förhållande.
Som inte gillar min lycka.
Som inte ser hur mycket albin får ut av det.
Som inte förstår.
Som inte vill förstå.
Jag är rädd.
Rädd att Albin ska påverkas.
Att han ska bli negativt påverkad.
Jag hoppas att så inte blir fallet.

Jag förväntar mig det värsta och hoppas på det bästa.




Så har nästan en vecka gått.
Vi har varit här och bara myst.
Jag älskar den riktning jag går i nu.
Jag älskar att jag vågade chansa.
Att det faktiskt blev vi.

Jag har fortfarande inte riktigt förstått att det blev så.
Att det som hände den där natten skulle bli så mycket mer.
Så mycket bättre.
Att man kan ha känslor för någon utan att veta om det.
I efterhand har jag förstått.
När jag tänker tillbaka på alla små sakerna.
Jag hade känslor långt innan utan att vara medveten om det.

I morgon är det dags att åka tillbaka till verkligheten.
Jag måste jobba
Skulle hellre vara kvar här.
Vill inte sova utan dig.
Vill inte vakna utan dig..
Det är en härlig känsla och jag hoppas att den fortsätter att stanna kvar.



Styrka


Jag samlar kraft
Jag samlar mod.
Jag samlar mig för att ringa.

Jag är glad att jag inte är på hemmaplan.
Jag är glad att du inte hittar hit.
Jag är glad att jag ”bara” behöver ta den här diskussionen med dig på telefon.

Jag måste ta den här diskussionen med dig.
Jag måste stå på mig.
För en gångs skull samlar jag mig för ett sista krig med dig
Jag önskar det var över.
Jag önskar att jag äntligen kunde få ro.
Jag önskar att jag kunde lägga allt bakom mig och få bygga mitt nya liv.
Mitt & Albins nya liv.

Samtalet avklarades fort.
Han hade inget att säga när han fick reda på vart jag befann mig.
När han fick reda på att kärleken är på rätt väg igen.
Då hade han ingenting mer att säga mig.
Samtalet var avklarat på ett par minuter.
Efteråt skrattade jag.




Helgen har bestått av en massa nervositet, samtidigt som den känts helt rätt.
Träffat alla hans barn nu.
Vi åkte till vattenpalatset och badade i lördags. På tåget på vägen dit var jag nervös.
Vad skulle dom tycka om mig och lillen?
Skulle vi bli godkända?
Skulle vi kunna ha sådär roligt tillsammans som jag hade föreställt mig?
Det hade vi.
Det kändes bra.
Det kändes som att om vi kan få det här att fungera.
barnen frågade om vi skulle följa med hem, det skulle vi ju egentligen inte, men så blev det.
Vi har umgåtts.
skrattat.
Lillen har visat både sin bästa och sin värsta sida.
Han har visat nya sidor av sig själv.
Han har vuxit.

Nu sitter jag och lillen och tittar på barnprogrammen, några har åkt till skolan och några sover.
Jag dukade fram frukost till oss alla i morse.
Helt underbart att sitta där som en familj och äta frukost.
Man förstår inte hur mycket man saknat vissa saker förräns man sitter där och har just precis allt det där som man egentligen inte visste att man saknade.

I dag borde han få brevet. Det han egentligen fick förra veckan, men som han förnekar att han fått.
Min advokat postade ett nytt i fredags så idag har han det.
Jag är glad att jag inte är hemma.
Vill inte ta diskussionen om det, samtidigt som jag vill.
Jag vill få det gjort.
Ha det överstökat en gång för alla.
Jag vill kunna lägga det bakom mig.
Alla dessa diskussioner, bråk, kränkningar och även hot ger sig inte.
Jag är så trött.
Jag blir inte arg längre.
Blir inte ledsen längre.
Blir inte rädd heller längre.
Blir bara mera trött.

Nu vill jag ha det gjort en gång för alla så att jag kan gå vidare med mitt liv.
lägga det gamla bakom mig och välkomna det nya.
Fokusera på att bygga upp det nya.
På att få det att fungera.
Den här gången ska inte han få förstöra.
Den här gången så ska det bli rätt.
I fyra år har det pågått, det går inte över, det



både glad och ledsen


Albins resurs slutar. Hon sa upp sig idag.
I morgon ska Albin klara sig utan henne.
Klara sig utan den person som fått honom att fungera hyfsat på dagis.
Hon sa att han behöver en mer kompetent resurs.
Jag håller inte med.
Om jag läste rätt mellan raderna så blev hon ganska motarbetad av övrig personal som inte förstod hur betydelsefull hon var för Albin.
Nu ska bemanningstjänst skicka ut en ny stjärna.
Känns fel.
Så jäkla fel.
Han får väl en ny resurs lagom till vi ska flytta.
Hur förklarar jag det här för Albin utan att han skuldbelägger sig själv?
Hon var ju hans.
Hans alldeles egna fröken.
Hon lyckades få honom att sitta med under en hel samling och att få honom att sitta still medan hon läste en hel saga.
Det är stort!
Albin här nämligen inte klarat av att vara med på en enda hel samling tidigare.

I övrigt känns livet bra.
Jag är kär och kärleken är besvarad.
Planer smids och energinivån är på topp.
Jag är lycklig.
Längtar visserligen halvt ihjäl mig, men det kan jag stå ut med.
Telefonsamtalen, smsen & och våra konversationer på nätet får räcka till dess att tid och möjlighet att träffas finns.
Den här gången ska det bli bra.
Den här gången ska det bli rätt.



tjänstledig


Japp, så blev det.
17:e oktober börjar jag skolan.
Lämnade in ansökan om Tjänstledighet i dag.
Fick ett muntligt godkännande.
Härligt.
Nu blir det att söka studielån och sen är det bara att tuta och köra.
Skönt att kunna fokusera helhjärtat på skolan.
Samtidigt får jag skuldkänslor gentemot mina tanter på jobbet.
Jag vet 2 som kommer att bli väldigt ledsna.
Som kommer att ha svårt att släppa mig.
Jag kan inte tänka på det.
Jag kan inte ge upp min framtid för deras skull.
Nu sitter jag här och funderar.
När ska jag berätta?
Hur ska jag berätta?
Väntar tills pappret är påskrivet.

I övrigt går allting framåt.
Brevet landar väl hos sin mottagare idag.
Nervöst!
Vilken reaktion kan jag vänta mig?
Väntan är en plåga.
Ett litet irritationsmoment, men det går över.
Måste bara hålla ut.
Vara stark.
Vara lugn.
Tur att jag här folk omkring mig som stöttar mig i det här.
Vad skulle jag göra annars?



tid


Jag vet inte vart helgen tog vägen.
Tiden bara försvann.
Har inte hunnit någonting.
Nu sitter jag här.
3 timmar kvar innan min huligan kommer hem.
Nu måste jag hinna tvätta, städa, diska & plugga.
Hur kan jag ha allting kvar att göra?
Vad har jag egentligen gjort i helgen?

Nu har jag ju massvis att göra på väldigt kort tid.
Självförvållat.
Självdiciplinen har inte varit på topp i helgen.
Bara att bita ihop och sätta igång.



arg


Arg var bara förnamnet när jag idag fick reda på att på nästa schemaperiod så har jag en kväll i veckan.
Hur ska man klara det utan barnvakt?
Försökte förklara för mina chefer, men dom verkade slå dövörat till.
Nu är jag sur,
Arg
Eller ja, vansinnig är kanske rätta ordet.
Hade tänkt plugga upp betygen på sidan av jobbet, men inte längre.
Ska kolla hur mycket många veckors studiemedel som mina poäng räcker till.
Räcker dom till nyår, så tar jag tjänstledigt direkt.
Jag tar inte det här längre.
Nu får det vara bra.

Kanske är det här, det bästa jag kan göra.
Lägga 100 % på studierna.
Investera helhjärtat i min framtid.
Min & Albins framtid.



Ångest


Han vet.
Händerna runt halsen stramas åt.
Svårare att andas för varje sekund.
Varje sekund känns som en evighet.
Stannar,
Kippar efter luft.
Meningslöst.
Det släpper inte.
Det trycker över bröstet.
Andningstillförseln stryps ytterligare.
Hur ska jag klara det här?
Överleva?
Ångesten är på topp.
Jag vet vad den betyder,
Varför jag får den.
I nuläget kan jag ingenting göra.
Jag kan inte backa från något av de stressande valen jag gjort.
Bara att bita ihop.
Rida ut stormen och hoppas på det bästa.
Det mesta kommer att ha lugnat ner sig fram till jul.
Till dess får jag stå ut.

Viktkurvan går neråt.
Ca 10 kg på typ fyra veckor.
Kläderna passar inte.
Irriterande.

Sätter mig med matte c boken för att göra något vettigt.
Vad fan har jag gett mig in på?
Jag kan 1+1 och 1-1 räcker inte det?
Det finns faktiskt en underbar liten sak som kallas för miniräknare.
Tror faktiskt att man använder sig av såna när man är ekonom.
Om inte så tänker jag införa det.
Någon ordning får det väl ändå vara.



Blandade känslor


Hade ett givande möte idag.
Jag var väl förberedd.
Hon var bitsk.
Hon är redo att kämpa för min sak.
Hon förstod vad jag sa,
Drog slutsatser som visade sig stämma.
Gav mig hopp.
Gav mig mod att kämpa vidare.
Det var då.

Nu sitter jag här.
Känner en oro,
Ångesten kryper på.
Vill ha någon här.
Någon att prata med.
Någon som håller om mig och säger att allt ska bli bra. Sådär som mamma och pappa gjorde när man var liten och hade gjort sig illa.

Ibland har jag ingen lust att vara vuxen.
Ingen lust att vara stark.
Ingen lust att klistra på mig smilet.
Ibland vill jag få vara liten.
Få vara behövande,
Men stoltheten sätter stopp.
Den säger att ensam är stark.
Att om man inte ber om hjälp så kan man inte bli sviken.

Jag är så trött på att kämpa.
Jag är så trött på denna eviga uppförsbacke.
Jag är så trött på att aldrig få landa i en tillfredställande tillvaro.

Många tror att jag trivs själv, och det gör jag.
Till viss del.
Därmed inte sagt att jag inte vill ha någon som håller om mig om kvällarna.
Som får mig att känna mig älskad och önskvärd.
För det vill jag.
Jag vill också ha någon.
Men stoltheten säger igen att ensam är stark.
Att jag inte behöver någon.
Mitt hjärta och min stolthet motarbetar varandra.
Vinner varannan gång.
Nästa gång är det stolthetens tur…..

Jag vill att det här ska vara över.
Vill få landa i allt.
Vill bygga min framtid med min son, men vägen dit är lång.
Den är full av elaka farthinder som ibland inte ens är uppmärkta.
Som ibland flockar sig.
Sen när flockar sig farthinder?
Sen när blev jag så beroende av att få känna närhet?

Imorgon är en ny dag med nya utmaningar och jag är trött.
Jag kämpar vidare.
För ensam är stark, det vet ju alla. Eller?

« Föregående sida — Nästa sida »

Lindas tankar is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu