Blandade känslor


Hade ett givande möte idag.
Jag var väl förberedd.
Hon var bitsk.
Hon är redo att kämpa för min sak.
Hon förstod vad jag sa,
Drog slutsatser som visade sig stämma.
Gav mig hopp.
Gav mig mod att kämpa vidare.
Det var då.

Nu sitter jag här.
Känner en oro,
Ångesten kryper på.
Vill ha någon här.
Någon att prata med.
Någon som håller om mig och säger att allt ska bli bra. Sådär som mamma och pappa gjorde när man var liten och hade gjort sig illa.

Ibland har jag ingen lust att vara vuxen.
Ingen lust att vara stark.
Ingen lust att klistra på mig smilet.
Ibland vill jag få vara liten.
Få vara behövande,
Men stoltheten sätter stopp.
Den säger att ensam är stark.
Att om man inte ber om hjälp så kan man inte bli sviken.

Jag är så trött på att kämpa.
Jag är så trött på denna eviga uppförsbacke.
Jag är så trött på att aldrig få landa i en tillfredställande tillvaro.

Många tror att jag trivs själv, och det gör jag.
Till viss del.
Därmed inte sagt att jag inte vill ha någon som håller om mig om kvällarna.
Som får mig att känna mig älskad och önskvärd.
För det vill jag.
Jag vill också ha någon.
Men stoltheten säger igen att ensam är stark.
Att jag inte behöver någon.
Mitt hjärta och min stolthet motarbetar varandra.
Vinner varannan gång.
Nästa gång är det stolthetens tur…..

Jag vill att det här ska vara över.
Vill få landa i allt.
Vill bygga min framtid med min son, men vägen dit är lång.
Den är full av elaka farthinder som ibland inte ens är uppmärkta.
Som ibland flockar sig.
Sen när flockar sig farthinder?
Sen när blev jag så beroende av att få känna närhet?

Imorgon är en ny dag med nya utmaningar och jag är trött.
Jag kämpar vidare.
För ensam är stark, det vet ju alla. Eller?

Inga kommentarer

Inga kommentarer ännu.

Comments RSS TrackBack Identifier URI

Lämna en kommentar


Lindas tankar is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu