Ångest
Han vet.
Händerna runt halsen stramas åt.
Svårare att andas för varje sekund.
Varje sekund känns som en evighet.
Stannar,
Kippar efter luft.
Meningslöst.
Det släpper inte.
Det trycker över bröstet.
Andningstillförseln stryps ytterligare.
Hur ska jag klara det här?
Överleva?
Ångesten är på topp.
Jag vet vad den betyder,
Varför jag får den.
I nuläget kan jag ingenting göra.
Jag kan inte backa från något av de stressande valen jag gjort.
Bara att bita ihop.
Rida ut stormen och hoppas på det bästa.
Det mesta kommer att ha lugnat ner sig fram till jul.
Till dess får jag stå ut.
Viktkurvan går neråt.
Ca 10 kg på typ fyra veckor.
Kläderna passar inte.
Irriterande.
Sätter mig med matte c boken för att göra något vettigt.
Vad fan har jag gett mig in på?
Jag kan 1+1 och 1-1 räcker inte det?
Det finns faktiskt en underbar liten sak som kallas för miniräknare.
Tror faktiskt att man använder sig av såna när man är ekonom.
Om inte så tänker jag införa det.
Någon ordning får det väl ändå vara.