|
|
Mötet gick åt helvetet. Vi är så duktiga så vi behöver ingen hjälp. Klapp på huvudet och käftsmäll på samma gång. Vad krävs för att folk ska lyssna?
Tårar i mängder. Mer irritation. Gråta framför någon som gett mig en käftsmäll är inte min grej. Stoltheten får sig en ordentlig törn. Ännu mer irritation, frustration. Hur ska jag orka? Måste orka! Finns inget annat alternativ.
Jag fixar det här, eller? Om jag inte gör det, vad händer då? Rädsla.
Tröst, förståelse. Välment, men irriterande. Tycka synd om mig själv tankarna gör mig illamående. Jag är bättre än det här.
Bestämmer mig! Kan själv, vill själv. Ska fixa det här som jag fixat allting annat som gått fel i mitt liv. Fokuserar på det positiva. På det som får mig att le. På det som gör mig varm inombords. Det finns ljusglimtar. Det finns positiva saker mitt i allt det negativa. Torkar bort tårarna och bjuder på ett leende.
Ingenting kan knäcka mig om inte jag tillåter det. Jag vägrar! Jag tänker på Albins kommentar ”Du är bäst mamma”. Håller fast vid den tanken. Min son tycker att jag är bäst! Min son, min ögonsten, min största kärlek och mitt största orosmoment! För honom ska jag kämpa & visa att livet blir vad man gör det till.
Jag är stark, jag fixar det här. Jag lägger mig inte, jag ger inte upp. Jag är envis, jag kämpar och jag kan om jag vill!
augusti 1st, 2011
Categories: Okategoriserat | Author: lindastankar | Comments: No Comments |
Jag har bestämt mig. Det känns skönt. Skönt att veta vad jag vill. Skönt att veta att jag faktiskt vågar. Vi får väl se vårt det slutar, men jag har iaf bestämt mig för att våga.
Jag har vägt för och nackdelar. Fördelarna överväger. Jag vägrar vara rädd. Jag vägrar vara feg.
Jag är glad, det känns rätt. Det känns nytt. Det känns ovant, men det känns bra.
Jag litar på mig, på den väg jag valt. Jag litar på att om det går åt helvetet så har jag Kraft nog att plocka ihop bitarna av mig själv igen. Jag litar på mig!
Jag litar på att min känsla är rätt den här gången. Jag litar på att oavsett vad som händer så är jag stark i mig själv, stark i att jag står på egna ben, stark i att jag omger mig av personer som vill mig väl, som vill se mig lycklig och tillfreds med livet. Som inte drar sig för att tala om för mig när jag är helt ute och cyklar, men som heller inte drar sig för att backa undan och låta mig göra mina egna val.
Jag är stark!
juli 30th, 2011
Categories: Okategoriserat | Author: lindastankar | Comments: No Comments |
Jag vet vad jag vill, tror jag. Denna förbjudna tanke som jag förträngt, men som gjort sig påmind igen. Får jag tänka den tanken nu? Vågar jag? Tänk om allt blir kaos igen? Tänk om allt det där jag hoppas på bara försvinner undan igen. Precis som det alltid gjort? Så många gånger som jag hoppats, så många gånger som jag trott, ändå har allt alltid blivit kaos. Vågar jag försöka igen? Vågar jag hoppas?
Upprepar gång på gång för mig själv att jag ska skärpa mig. Man måste våga för att vinna. Jag tror jag vågar. Jag tänker våga. Jag tänker inte låta mitt förflutna förstöra min framtid.
Jag tänker våga!
juli 28th, 2011
Categories: Okategoriserat | Author: lindastankar | Comments: No Comments |
Jag somnade strax efter ett i natt. Albin vaknade strax innan fyra i morse. Behöver jag säga att jag är trött? Att väckarklockan som ringde halv fem (fast jag klev upp fyra) kändes som ett hån?
Behöver jag säga att mina första ord för dagen inte var så väl valda? Att morgonen blev konfliktfylld? Att mitt dåliga samvete sakta men säkert äter upp mig inifrån?
Har varit irriterad sen igår. Irriterad över att folk pratar om istället för till mig. Att det ska vara så svårt att vara ärlig mot folk. Att vara rakryggad.
Irritation i mängder, men det försvinner. Rinner av mig, likt vatten på en gås. Jag tänker inte låta folk förpesta mitt liv. Förgyll det, eller stick!
Kan själv, vill själv, orkar själv. Behöver inte längre ta skit från någon. Jag vet att jag är bra, lite annorlunda, men ändå bra!
juli 27th, 2011
Categories: Okategoriserat | Author: lindastankar | Comments: No Comments |
Jaha, vad ska man säga om dagens möte på dagis? Vi var många samlade där. jag, Albins pappa, en av förskolelärarna, enhetschefen och psykologen.
Enhetschefen var på hugget. Hon verkade nästan sikta in sig på Albins pappa. Hon menade på att han måste hjälpa mig mera, att han måste prioritera Albin före sitt jobb. Hon tyckte att han åtminstone en dag i veckan kunde hämta Albin på dagis och skjutsa hem honom till mig så att jag åtminstone slapp den konflikten. Psykologen hakade på och menade att det var viktigt för Albin att få träffa sin pappa oftare än varannan helg. Det var skönt att höra dom säga det som jag själv tjatat på Jocke om i evigheter, men å andra sidan kändes det lite som att Jocke blev någon slags hackkyckling för att dagis skulle slippa ta sitt ansvar och för psykologen att lägga skulden på någon. Bättre att lägga skulden på oss föräldrar än att inse att Albin har problem och behöver hjälp.
Psykologen visade återigen att hon verkligen inte vet vad hon pysslar med. Hon vägrar inse att Albin kan ha någon typ av diagnos. Hon menar på att Albin lärt sig att få uppmärksamhet genom att straffa ut sig. Jasså? Lärde han sig det som ett-åring då eller? För det är så länge han har gått på dagis och det är så länge som de haft en specialpedagog inkopplad på honom. Hon menade även på att jag och Albin har kommit in i en ond cirkel och att det är därför våran situation ser ut som den gör. Ok, visst kan vi ha kommit in i en ond cirkel, emn det känns inte som hela sanningen. Har dagis då också kommit in i en ond cirkel? Jag tror inte hon vet hur hon ska tackla Albin så hon väljer att lägga över allt på oss vuxna. För oss tror hon att hon kan hantera. Snacka om att göra det enkelt för sig.
Det vi kom fram till var iaf att Albin ska få ga in på sin gamla avdelning på dagis och sova middag en timme varje dag och att psykologen ska komma till dagis en förmiddag och observera Albin. Efter att hon observerat Albin så ska hon och enhetschefen prata ihop sig om vad Albin behöver och efter det ska de börja leta efetr en passande resurs till Albin. Problemet är ju bara att dagis är fundersamma på om en resurs räcker. De funderar på om inte Albin behöver byta dagis, till något mindre där barngrupperna är mindre. Frågan är, är det vad han behöver? Eller är det dagis sätt att ta bort problemet?
Psykologen tyckte även att dom skulle börja använda bilder för att kommunicera med Albin. Hon tog som ex att om dom läser en bok så kan Albin ha ett kort på en bok i handen. När han då får en impuls att gå därifrån så ska dagispersonalen säga åt honom att nu läser vi bok och peka på hans kort. jag tycker att det hela känns jättelöjligt. Om han sitter bredvid någon som läser en saga för honom och han ändå bestämmer sig för att gå därifrån. Tror psykologen då att han ska hejda sig när han ser kortet i handen? det tror inte jag. För har Albin bestämt sig för att gå så har han ju redan gjort sitt val. han har ju redan bestämt sig för att det där andra han vill gå till är mer intressant. Det lockar mera än sagan som någon just nu läser för honom. Han är impulsstyrd och jag tror inte att bilder kommer att hjälpa honom. Eller jo, jag ttror att bilder kan hjälpa, men inte på det sättet hon föreslår. jag tror att man skulle kunna sätta upp som en dagtavla, där alla dagens moment finns presenterade i bilder i rätt ordning. När ett moment är klart och det är dags att börja ett nytt så tar man ner det kortet och markerar att uppgiften är klar. Det tror jag mer på. Blir något att prata med dagis om!
Min son behöver hjälp! Han behöver en resurs på dagis och han behöver en ordentlig utredning som talar om vad han behöver hjälp med och hur vi ska hjälpa honom. Jag behöver verktygen och stödet för att orka hjälpa honom. Jag behöver någon att prata med, att ventilera med när det känns tufft. ett bollplank där jag kan bolla idéer och få någon respons. Jag känner mig helt tom. Jag känner att jag testat allt, men inget funkar. Jag känner mig som en dålig mamma för att jag inte orkar ha det tålamod som krävs av mig hela tiden. Jag känner att jag inte räcker till. Jag känner att oavsett vad jag gör så hjälper inget. Det är frustrerande. I morgon väntar ett läkarbesök och förhoppningsvis en remiss till bup. Håll tummarna för att det går som jag vill.
mars 31st, 2011
Categories: Okategoriserat | Author: lindastankar | Comments: No Comments |
Pratade med Barn och ungdomspsyk (bup) i fredags angående Albin. De berättade att jag ska vända mig till distriktsköterskan på min familjeläkarmottagning och be att hon hjälper oss att få kontakt med familjebehandlingen. Så idag ringde jag. Sköterskan jag pratade med hade ingen aning om vad jag pratade om till att börja med. Efter ett tag sa hon att hon tyckte sig minnas att hon hört talas om familjebehandlingen, men att hon inte riktigt vet rutinerna för att ta kontakt med dom. vad bra, eller inte. Om inte ens dom vet, hur ska jag då veta? Hon lovade att ta reda på det och att återkomma, men under tiden såg hon till att boka in ett läkarbesök åt Albin så på fredag ska vi till läkaren. Vad ska han göra då? Kan han skicka remiss till bup? Men jag har ju redan pratat med dom och dom säger att jag ska vända mig till familjebehandlingen. Jag tror att ajg blir galen. Tänk att det ska vara så jäkla svårt att komma i kontakt med någon som kan hjälpa min son.
Vi föräldrar som har barn med dessa besvär är nog trötta. Varje dag är en kamp. En kamp att orka med ytterligare en dag fylld av konflikter, det minsta man borde kunna begära är väl att vården ska hålla upp dörren. Eller??? Är det meningen att man ska behöva kämpa där också? Om han har ont i magen så kan jag ringa doktorn, men så fort det handlar om något psykiskt så ska man få kämpa sig gråhårig för att få någon att lyssna. varför är det så svårt? Borde inte vården hjälpa oss trötta föräldrar att hjälpa våra barn med sina besvär? All den energi jag lägger på att ringa runt till olika vårdinstanser, är energi som jag skulle kunna lägga på min son. För tro mig, som mamma till ett barn med misstänkt adhd så behöver man all hjälp och energi man kan få.
Jag ringde Albins psykolog idag för att boka en ny tid. Det är återigen dags att höra henne säga hur känns det här för dig då? jag vill inte höra henne säga det en gång till, man jag biter ihop. Finns det minsta chans att det hjälper Albin så ställer jag upp. När jag ändå hade henne på tråden, så passade jag på att fråga om enhetschefen på dagis hade ringt och bjudit in henne till mötet på torsdag (som hon sa att hon skulle göra) Det hade hon inte, så jag berättade om mötet och sa att jag ville att hon skulle vara med. Tänkte att det kunde vara nyttigt för henne att vara med och höra fler människor berätta om Albins problem. Hon lovade att komma, emn hon kunde inte den tiden som vi hade bestämt från början så jag ringde enhetschefen och berättade. Hon hade inga problem att ändra tiden. vad duktig du är Linda, du kämpar och ordnar så mycket trots att du måste vara jättetrött. Enhetschefens kommentar.. Mmm, tänkte jag. Du skulle bara veta vad jag orkar göra när det handlar om min son!
All denna energi som bara försvinner på telefonsamtal…. Ska det vara så här? Ska man behöva kämpa som en galning för att få den hjälp man har rätt till?
mars 28th, 2011
Categories: Okategoriserat | Author: lindastankar | Comments: No Comments |
Nu var det länge sedan jag skrev och det är inte så konstigt. det är mycket som hänt och som fortfarande händer i mitt liv. Tror att min blogg kommer att ändra inriktning nu. Den kommer att fokusera mer på min son och hans problem.
Min son Albin är 3,5 år gammal och jag tror att han har adhd. Ja, jag vet att många tror det om sina överaktiva barn. Att många gärna skyller 3-års trots eller dålig uppfostran på adhd, men så är inte fallet här. det hela började för ca 1,5 år sedan när han började få raseriutbrott för småsaker. Han kunde kasta sig på golvet och banka huvudet så hårt han kunde mot det. Försökte man lugna honom genom att hålla om honom så blev han galen. han fick panik. Ville inte vara nära. han blev så arg att han blev helt okontaktbar. Det gick inte att nå honom. Slutade med att när han fick dom här utbrotten så bar jag in honom i sin säng så att han fick rasa av sig och sen söka upp mig när han ville ha tröst. Efter dessa utbrott började han gråta hysteriskt och tillslut somnade han mitt i skriket. Och jag menar verkligen mitt i skriket.
Albin är väldigt rutinbunden. Bryter man rutinerna så blir det katastrof för honom. Det kan handla om något så enkelt som vilket barnprogram han ska titta på innan läggdags. Vi hade som rutin att han tittade på SamSam och sen Fifi och blomsterfröna. Efter det gick han raka vägen in till sängen och la sig. jag förberedde honom alltid och sa att efter Fifi är det natti natti. En dag så missade vi SamSam, så han skulle bara hinna se Fifi. När vi slår igång tvn så visas den lilla prinsessan istället för Fifi. Det blev totalt kaos för Albin. Han tycker om båda barnprogrammen, men han förväntade sig Fifi och när det inte blev så rasade hans lilla värld samman. Han började skrika och slåss. jag bar in honom på rummet och sa att man får inte slåss. Då började han kasta saker. Sin lära gå bil och en massa annat. Återigen blir han okontaktbar i sin ilska, som sedan övergick i hysterisk gråt och som slutar med att han somnar mitt i skriket igen. När han somnat sitter jag där och tittar på honom, hans kinder är fortfarande våta efter tårarna. Som mamma finns det inget värre än att inte få trösta sitt barn. Att inte nå fram. Maktlösheten är den värsta känsla som finns.
Albin har många svårigheter, men det värsta för honom är ändå dagis. Som det är idag så är dom 3 fröknar på 20 barn, varav 1 fröken följer hela tiden med Albin och hjälper honom. Han behöver hjälp i kontakten med andra barn för annars hamnar han i konflikt även där. Han har kastat stolar mot de andra barnen, jagat dom med sax, sparkat, slagit, knuffat.. Ja, allt. Hans fröknar anser att Albin skulle behöva en resursfröken, men deras enhetschef har sagt nej. Ingen diagnos- Ingen resurs! Jag är inte den som ger mig så jag har ringt runt. Min son behöver hjälp och det ska han ha! Fick reda på att han inte alls behöver en diagnos för att få en resurs. Nu jävlar… Ringer enhetschefen och bestämmer ett möte, så jag ska dit nu på torsdag. Hon lät så trevlig så. Hon tyckte såååå synd om mig. Om MIG?!?! Som enhetschef på ett dagis borde väl hennes största oro vara det stackars barnet, eller har jag fel??? Jag är vuxen, jag klarar mig.
Just ja, kanske ska nämna det förbannade puckot till psykolog. Jag och Albin har gått där sen i januari. Vi får sitta på en blå madrass med en massa olika leksaker och leka. Gissa om lillen är nöjd. 100 % uppmärksamhet av mamma och en massa leksaker som han inte är van att leka med. Efter samtalet så ska hon då försöka prata med mig. Lycka till säger jag. Får inte Albin den uppmärksamhet han vill ha, så börjar han klättra på väggarna, på stolarna. Han lever helt enkelt rövare och mitt i det här kaoset där jag ska försöka se till att Albin inte river stället så frågar psykologen. Hur känns det här för dig då? Hur fan tror du att det känns???? det är det enda hon säger hela tiden. Hur känns det här för dig då? Om jag hör den meningen en gång till så kommer jag att kräkas. Hon fokuserar bara på det som händer där och då. Jag har försökt få henne att inse att på det här sättet så kommer hon aldrig att få reda på hur Albin fungerar. Lyssnar hon? Nej! Jag berättade för henne att jag kan sitta och leka med Albin i flera timmar, men så fort jag försöker gå på toaletten eller påbörja middagen så brakar helvetet lös. Han kräver aktivering hela tiden och får han inte det så ser han till att aktivera sig själv med hyss. Vad säger psykologen om det? Jo hon kör med samma gamla rad. Hur känns det här för dig då? Fast denna gången lägger hon även till Känner du dig otillräcklig som mamma då??? Ja, vad tror du själv? Försök själv att laga mat när ungen försöker ta sig ut i trappen, klättra upp på tv-skåpet eller bara hoppa på vardagsrumsbordet. Ja, ni läste rätt. Hur skulle ni själva känna er? Jag vet, jag lever med det dagligen. Det är oerhört frustrerande.
Sen måste jag ju nämna ett par väl valda ord om Albins pappa också. För han kan reta vansinne på mig som ingen annan. När jag berättade för honom om torsdagens möte på dagis så säger han. Jag ska se vad jag kan göra, beror på jobbet! Beror på jobbet??? Här har vi våra prioriteringar klara. det går an att göra bar, men när det kommer till det där andra. det som kostar, då är det inte lika roligt längre….. jag förklarade för honom att ha kunde ta en föräldradag för jag tar komp så att jag kan vara med på mötet. det är skillnaden mellan han och mig. Jag säger klart jag kommer, allt för Albin. Han säger Vi får se hur det passar. Inte visste jag att man kunde välja när det passar att vara förälder!
Jag har försökt förklara för honom hur trött och slutkörd jag är. jag är ju bara barnledig varannan helg, så jag hinner bli ordentligt trött innan jag får mina 48 timmars återhämtning. Jag har försökt förklara för honom hur slut jag är. Att det tar på krafterna att gå upp kl 04,30 varje dag för att jobba och ta hand om Albin. Hans svar? Jo, han är ju minsann också jättetrött för han går ju också upp den tiden måndag-fredag för att jobba. Stackars dig! När du kommer hem kan du lägga dig på soffan och lata dig. När jag kommer hem väntar konflikter, matlagning, tvätten, lillens bad och nattning.. ja allt, men självklart har du det jobbigast lilla gubben….. Lev 1 månad i mina skor så ska vi se om du någonsin kommer att öppna käften om detta igen…
Åh, vad skönt att få skriva av sig lite. Att få kasta ur sig allt det där som ligger och bubblar frenetiskt inom mig. Nu är det sovdags så jag orkar med ännu en dag med jobb, konflikter och diskussioner med sjukvården för att lillen ska få all den hjälp han behöver.
mars 27th, 2011
Categories: Okategoriserat | Author: lindastankar | Comments: 1 Comment |
Albins pappa hade lovat att han skulle ta honom någon dag i veckan. Efter en del sms, så fick jag svar i natt att han kanske kunde ta albin idag. Vid halv tolv tiden idag skickade jag ett sms och frågade hur det skulle bli- inget svar. Halv två skickade jag åter igen ett sms för att få något svar. han ringde då upp och började säga att han kunde nog ta Albin, men… Efter det blev vi osams och han kallade mig både det ena och det andra. Han var så respektlös att jag blev chockad. Han skickade sms där han skrev att han förstod att min senaste kille dumpade mig, att han tyckte synd om Albin som behövde stå ut med mig osv osv….
Jag ifrågasatte honom och sa att om jag nu är en sån hemsk mamma, hur kan han då låta sin son bo kvar här? varför anmäler han inte mig om han tror att han har något att komma med? Jag fick svaret att ”vaddå, ska jag säga upp mig från jobbet för att ta hand om Albin?” Eeeeeh JA, om nu Albin far så illa som du säger så lär du ju göra något för att hjälpa honom. Vad är du för en pappa om du låter din son fara illa???? Jag är inte elak mot min son, jag gör så gott jag kan och det vet han, men så fort han inte får som han vill så måste han trycka ner mig… tala om hur värdelös jag är… Ingen vill ha mig, jag är dumpad… Undrar när han ska inse att jag faktiskt inte blir ledsen över hans kommentarer utan snarare förbannad.
Vad såg jag någonsin hos honom? Jag var så kär och nu tål jag inte synen av honom.. Försökte få honom att förstå att vi kunde vara vänner, men efter att han i helgen bjudit in mig att övernatta hos honom och jag vägrade så blev han arg och menade på att jag bara utnyttjade honom… Jo, men det låter som jag… eller inte…
Efter det här har jag sagt att det blir att hämta och lämna på bestämda tider. Han har sin son varannan helg och en vecka på sommaren och där emellan klarar vi oss utan honom. Nu får det vara nog. Efter 3,5 år så kan man ju tycka att han borde inse att jag inte kommer tillbaka, men inte då. Varje gång han får ett nej så blir han på det här viset. Att han aldrig lär sig. Jag blir så fruktansvärt trött, men nu lägger jag det också åt sidan och fortsätter att njuta av mitt liv.
januari 26th, 2011
Categories: Okategoriserat | Author: lindastankar | Comments: No Comments |
Just nu känns det som att jag svävar på moln. Veckan som gått har varit underbar. Semester och efterlängtat besök från Norge jag har inte behövt slita i köket, jobba eller anstränga mig speciellt mycket. Istället har jag fått maten serverad, trevligt sällskap och en massa mys. Det var länge sen jag kände mig så här tillfreds med livet. jag fick en tidig födelsedagspresent också. Ett par lårhöga stövlar med stilettklack ännu ett par till min samling!
Jag kan inte klaga på någonting, vilket är konstigt för jag brukar alltid råka ut får några otrevligheter, men inte denna veckan. Så jag får njuta tills i morgon bitti när allvaret drar igång igen. 04,45 ringer verklighetens klocka och då är det bara att bita ihop och låta ännu en tuff arbetsvecka dra igång. Ska bli kul att träffa mina tanter och arbetskamrater, men jag ser inte fram emot de tidiga morgnarna eller de långa promenaderna till dagis.
Men men nu ska jag lägga mig i soffan, njuta av ett glas vin och inte bekymra mig över någonting förräns i morgon.
januari 16th, 2011
Categories: Okategoriserat | Author: lindastankar | Comments: No Comments |
Berättade idag för en person att jag hade kallat hennes pappa för dumma saker. Jag kallade honom feg, falsk och idiot. Feg för att han inte kunde titta mig i ögonen och berätta vad han bestämt sig för att göra. Falsk, för att han ljög för mig. Jag frågade honom om om han ville avbryta vårat förhållande. Han sa Nej, fast han redan bestämt sig för att flytta ihop med en annan (utan att jag visste om det). Jag kallade honom idiot för jag tyckte han betedde sig som en. Jag hade sett fram emot att flytta ihop och bli en enda lycklig familj och han ljög och förstörde det. Jag hoppas att hon förstår varför och inte blir alltför besviken på mig.
Killen från Marocko hör av sig dagligen på facebook numera. han säger att han saknar mig och väntar på mig.. Väntar på vad? Jag har inte lovat någonting! Eller var jag så full därnere att jag lovat något utan att minnas? Kan jag ha varit så korkad? I så fall så kan jag kalla mig själv för idiot…..
Längtar tills på måndag….
januari 4th, 2011
Categories: Okategoriserat | Author: lindastankar | Comments: No Comments |
« Föregående sida — Nästa sida »
|