nytt år -nya utmaningar


Så var ännu ett år över. Tänk att så mycket glädje och sorg kan rymmas under ett år. Jag väljer att fokusera på det positiva. Jag fick en fast tjänst, reste till Marocko, började med körkortet (något som jag undvikit i många år) och så får jag inte glömma alla underbara framsteg som min underbara son har gjort. Så som han babblar nu, går ju inte att få tyst på honom.. haha

Nyårshelgen var lugn. Albin och jag satt hemma i soffan och bara myste. Vi lagade mat tillsammans och sen drack vi pärondryck i vinglas. Albin hade vissa problem med hur han skulle hålla glaset, men han lärde sig snabbt och han tyckte att det var så kul. han ville skåla hela tiden. :-) Då vi båda var trötta så somnade vi innan tolvslaget, men det gjorde inte så mycket. Vi hann ju se fyrverkerier och skåla så det räckte och blev över ändå.

Gårdagen och dagen har mest bestått av konflikter mellan mig och lillen. Han vägrade städa sitt rum, slogs, skrek och var allmänt odräglig. Själv var jag i upplösningstillstånd. Tänk att han orkar bråka så mycket. Han är så ruskigt envis och bångstyrig så jag tror jag blir galen. Hur kan någon så liten reta upp en så mycket. Jag känner hur han promenerar på mina nerver….  Så idag har jag skickat in honom på rummet så många gånger att jag tappat räkningen. Hans raseriutbrott blir värre och värre för var dag. Får han inte som han vill så flyger det saker. Han kastar sina leksaker, lära-gå vagnen.. ja, allt han får tag på.. Är så tacksam för psykologtiden på fredag och den stundande adhd utredningen. Jag har slut på idéer så nu kör jag på det som fungerat bäst, och inte ens det fungerar längre. Så nu ser jag fram emot att få hjälp av en utomstående som kan ge mig tips, idéer och kanske lite ny energi. På fredag!

Snart får jag också efterlängtat besök :-)   Det är nästan 1,5 år sen vi sågs sist så nu är det väl verkligen på tiden att vi träffas igen. Ser fram emot det. Ska bli mysigt att ha någon att prata med om kvällarna när lillen har somnat.



Ego


Skulle ha jobbat idag, men fick komp så istället blev det sovmorgon :-) När jag väl vaknat blev det storstädning. Jag har röjt i varenda liten vrå så nu känner jag mig riktigt nöjd med mig själv.

Efter städningen bestämde jag mig för att göra iordning mitt alldeles egna lilla egorum. Jag ramade in mina bilder från the studio och ställde dom i sovrummet tillsammans med mina gamla modellbilder. Den som kliver in i mitt sovrum nu lär ju tro att jag är väldigt egenkär, men för mig handlar det mest om att vakna upp och inse att jag kan se bra ut bara jag anstränger mig lite. När man vaknar på morgonen och känner sig trött, sliten och utarbetad så kan man titta på bilderna och kanske känna sig lite vackrare. En liten motivation för att orka kliva upp ur sängen. Dessutom så måste man få vara lite ego. Det är ju bara jag och lillen och då kan väl vi få unna oss våra egna små egorum. I lillens rum hänger fotografier på honom och i mitt rum hänger kort på mig. (ska väl kanske säga att jag har en jättebild på honom ovanför min säng.) Med andra ord skulle man kunna säga att mitt rum pryds med det bästa jag har. Mig själv och min son…..

Måste berätta en rolig sak också. Eller ja, egentligen är den ganska tragisk. Albins pappa och jag hade bestämt att Albin skulle få köpa julklappar åt oss. Jocke önskade sig en ny tröja, emn då jag inte hittade någon åt honom så blev det ett par jeans istället. Tänkte inte mer på det. Idag när Jocke lämnade Albin så var byxorna med. Hans flickvän gillade inte presenten… Albin visste vad han gav sin pappa, men pappas flickvän som verkar vara sjukligt svartsjuk godkände inte det. Lite kul att Jocke lyder, men tragiskt att Albins julklapp till sin pappa inte blev godkänd. Vad jag är glad att jag är ensam när jag hör hur andra har det. Hellre ensam än en idiot vid min sida…



Mitt nya jag


Idag har jag varit nere på mellandagsrea efter jobbet. Shoppade upp mina presentkort som jag fick i julklapp. 1000 kr, härligt :)

Det blev mycket nytt. En ny stil som en del i mitt nya jag. Blev axelbandslös kort kort klänning, en tunika, en vit tight skjorta och en massa smink och sminktillbehör.

Träffade en gammal kompis från Enköping så vi tog en fika tillsammans. Efter det åkte jag raka vägen hem och började packa upp mina nya fina saker. Blev en ny pincett så ögonbrynen är ny fina igen (första gången på flera år). Allt är en del av mitt nya bättre jag. I morgon ska jag köpa hårfärg och göra mig ännu vackrare :) Sedan väntar en period med återhållsamhet. Magen ska bort och då måste jag minska ner på godiset.

Messade med exet idag. Han är sur som en citron. Hittade ett halsband som jag tror tillhör hans dotter. Skickade iväg ett sms och frågade. Tänkte att jag kunde posta det så att hon får tillbaka det, men då behöver jag ju veta om det tillhör henne. Fick tillbaka att jag skulle kasta det! Undrar om han pratat med sin dotter om det? synd om henne, men jag kan inte göra så mycket åt det. Det är hans ansvar som pappa. Jag kände iaf när jag fick meddelandet från honom att han bara irriterar mig. Jag försöker inte bli ihop med honom igen, jag försöker bara se till så att han får sina grejer och jag mina, sen skiter jag faktiskt fullkomligt i honom. Idag är en bra dag, då jag njuter av att ha honom ute ur mitt liv.  Det finns någon mycket bättre….

Nu är det dags för dagens viktigaste samtal och sedan blir det ett bad med arganolja. Till det blir det levande ljus, bra musik och ett glas vin. En underbar avslutning på en underbar dag :)



Julafton


Idag har jag jobbat. Vilken underbar arbetsdag. Har fikat med mina tanter och hört dom berätta om sina liv, Vilka fantastiska liv dom levt! Helt underbart att höra dom tänka tillbaka på sina liv och se hur dom inser att dom har haft det riktigt bra. Tänk vilket givande jobb jag har egentligen. Jag får ta del av andra människors liv, höra deras livshistorier och i många fall även bli en del av den.

Albin kom hem lagom till Kalle Anka. Vi tittade på det och lillen passade på att länsa aladdinasken samtidigt. Efter Kalle öppnade vi paket. Det första paketet innehöll ett par raggsockor som en av mina tanter stickat åt Albin. Albin skrek rätt ut. ”åh, strumpor!” Tänk att man kan bli så lycklig över ett par strumpor….

Nu sover lillen gott och jag sitter här med en kopp kaffe och glor på tv. Känns ensamt. Det var ju inte så här min jul skulle bli. Känns lite sorgligt men samtidigt är jag glad. Nya dörrar har öppnats. Nya möjligheter. Dessutom börjar jag känna den där pirrande känslan i kroppen som man får när man träffat någon speciell. Vi har visserligen inte träffats på väldigt länge, men snart så….. Vi skickar gulliga sms och det känns riktigt bra. Jag ler varenda gång jag hör telefonen signalera att jag fått ett sms. Kan det vara så att jag är på väg att bli kär igen? Att jag väckt känslor som jag begravt? Vet inte riktigt vad som händer, men glad är jag.

För övrigt så köpte jag ett nytt piercingsmycke till naveln igår, så nu kan jag skicka tillbaka det gamla till dess rätta ägare, mitt ex. Jag letade reda på adressen så nu ska jag bara skicka det. Jag skrev ett brev och la i kuvertet men jag tror att jag ska ta ur det och istället bara skicka smycket. Varför ägna honom en tanke eller ens ett uns av min ilska. Han är inte värd det? Eller? Jag vill ju att han ska må riktigt jävla dåligt över vad han gjort mot mig och lillen men kanske kommer han tids nog att inse det ändå. Kanske ger det mer effekt om jag verkligen visar honom hur lite han betyder för mig. Genom att skicka smycket i ett tomt kuvert.

Varför måste det vara så rörigt? Varför kan jag aldrig bara släppa något? Varför måste jag alltid hjälpa folk att fatta hur korkade dom är? Nej den här gången ska jag fan se till att släppa det. En vacker dag kommer han att inse hur korkad han har varit, men den dagen är det försent.. Det är faktiskt redan för sent. Jag vet att jag ältar honom och att det tyder på att jag inte har kommit över honom. Jag vet det!  Jag vet också att jag aldrig skulle kunna lita på honom så därför är bara att glömma och gå vidare.

Jag väljer att gå vidare. Jag väljer att låta de personer som sårar mig hamna i skuggan. De kommer alltid att vara en del av mitt liv, men jag väljer att göra den delen av mitt liv så liten som möjligt. Nu fokuserar jag på en ljus framtid. Nya vänner, Nya killar!

”Kärleken är som en trafikolycka. Man blir påkörd och faller omkull. Antingen överlever man – eller inte.”



Julstress?


Dagen började utmärkt. Albins pappa kom och hämtade Albin så jag slapp gå med honom till dagis i -23 :-)

Arbetsdagen är nu avklarad så nu bär det av ner mot stan för att fixa de sista julklapparna. En jobbarkompis följer med och när vi är klara blir det att sätta sig någonstans och njuta av ett glas vin. En perfekt avslutning på dagen.

Måste bara berätta en rolig sak. Eller ja, rolig och rolig.. För mig var det iaf roligt. När Jocke i går messade och sa att han skulle hämta Albin så blev jag så glad att jag skrev. ” Du är en klippa. Nu är jag så glad att jag skulle kunna ge dig en puss…. hahaha.” Tänkte inte mer på det förräns han ett par timmar svarar ”vi får ta den i morgon då”. Messade då snabbt tillbaka att hans flickvän nog inte skulle uppskatta det så han får nöja sig med att drömma om det. Lite senare får jag veta att det var flickvännen som svarade på mitt sms. Hon hade läst hans meddelanden och sett vad jag skrev… Hoppsan, vad fel det blev…. Så Jocke fick ett helvete för att jag jävlades lite. Det var ju inte riktigt det som var meningen, men lite kul var det förstås… Så i morse när Jocke hämtade Albin så var hon fortfarande sur, men han lastade iaf inte mig för det vilket jag tyckte var väldigt skönt. Jobbigt med svartsjuka flickvänner, allrahelst när exet råkar vara en retsticka som mig….

Så nu när jag jävlats med ena exet så skulle jag ju bra gärna fortsätta jävlas med det andra. Kommer bara inte på vad jag ska göra så det får nog vara. Ska iaf köpa ett nytt snyggt piercingsmycke idag så att jag kan posta hans gamla på måndag. Bort, bort, bort från mitt liv!

”Snygg som få. Bättre än dom flesta”



Blandade känslor


Förutom den vidriga kylan så har min dag varit riktigt bra.  Jag tillät mig iofs att sjunka rätt lågt när jag skickade ett sms till exet och frågade efter hans adress så jag kunde skicka tillbaka piercingsmycket som jag har i naveln för att jag inte ville ha något som påminde om honom. I efterhand så kanske det inte var det smartaste jag gjort, men jag tänker iaf leta reda på adressen och skicka det. Markera att jag inte vill ha något av honom och ta bort alla hans anledningar till att ev höra av sig i framtiden. Passar det inte att ha kontakt med mig nu, så passar det inte om ett halvår heller. Jag vill inte att han ska få en chans att nästla sig tillbaka in i mitt liv om ett halvår när han har tröttnat på sitt nuvarande förhållande.

När jag kom hem idag så hade jag fått ett mail av min flirt från marocko. Han skrev att han saknade mig och att han tittade på korten på oss två hela tiden. Det värmde. Det var precis vad jag behövde när jag gick här och var förbannad över kylan, över exet och på mig själv för att jag tillåtit mig själv att sjunka så lågt. Jag vill åka tillbaka till Marocko. Njuta av solen, flirta och känna mig fri. Få glömma alla bekymmer ett tag och bara njuta av nuet.

Ännu en glad överraskning. Pratade med albins pappa idag. Frågade honom om han ev skulle kunna tänka sig att ta Albin redan i morgon bitti så att vi slipper promenera i denna iskyla. Han sa att han redan funderat på saken och att han skulle höra av sig lite senare. Glädje! Om han tar Albin i morgon bitti så blir jag så glad att han nästan skulle kunna få en puss… haha

Men jag ska inte ta ut något i förskott, jag får förbereda mig på en promenad i morgon bitti och bli glatt överraskad om jag slipper :-) Hoppas, hoppas, hoppas!



Ny energi


Idag har varit en bra dag. Visserligen tog det 30 minuter att få på lillen overallen i morse för som vanligt så skulle han ju inte göra som hans mamma sa. Blev att stressa till dagis för att sedan halvspringa till jobbet.

På jobbet var det riktigt mysigt. Var hem till en av mina tanter och drack kaffe. Vi hade ett långt samtal om förr och nu. Vad som har blivit bättre och vad som har blivit sämre. Hon säger jämt ”det var inte bättre förr, men det är sämre nu”. Hon är nästan 100 år gammal och är en av dom mest optimistiska personer jag träffat på. Att gå till henne och prata är att få energi och livsglädje. Med tanke på vad hon har varit med om så är det ett under att hon står på benen och ett ännu större under att hon är så optimistisk. Man kan inte bli annat än imponerad. En kopp kaffe där och man känner sig genast mer tillfreds med sitt liv. Varför ska jag må dåligt över ett förhållande som gick åt helvete när jag har ett bra jobb, ett bra hem och en underbar son? 

Jag tänker fokusera på framtiden. Ska läsa klart de sista kurserna så att jag blir undersköterska. Efter det får vi se…

Till att börja med så måste jag bara se till att få lite julstämning så att jag kan ge Albin en underbar julafton. Blir nog att koka lite tomtegröt och baka julgodis i morgon. Mandelmassafigurer doppade i nougat och knäck är ju ett måste på julafton. Kanske ska slå igång lite julmusik, värma lite glögg och slå in lite julklappar. Det om något mäste väl få igång julkänslorna, eller?

Just nu lockar en drink på stranden i Agadir, mer än julafton faktisk.. men men julkänslorna kanske kommer snart.



Snälla, låt mig glömma!


Tänk att man hela tiden ska behöva bli påmind om saker man helst vill glömma. Idag pratade lillen med sin pappa. Han berättade att han skulle åka till ….. Albin ska inte alls åka dit eftersom vi gjort slut och han inte vill veta av mig mer. När Albin pratat klart med sin pappa så räcker han över luren till mig. Jocke börjar på en gång fråga om det. Jag som så många gånger sagt till honom att han inte kan släpa in en massa tjejer i Albins liv och sen bara låta dom försvinna efter ett tag. Nu fick jag igen. Jag trodde att jag träffat rätt, men det slog tillbaka ordentligt.

Varför kan jag inte bara få glömma? Varför ska jag bli påmind om det här misslyckandet om och om igen? Det är nog tufft som det är, utan att andra människor ska påtala det. Och varför tar jag på mig skulden? Det var inte mitt fel det som hände, men ändå känner jag mig skyldig. Misslyckad. Det var jag som tog in den här mannen i min sons liv och nu är han borta. Varför ska det vara så jäkla svårt att gå vidare? Om han kan, så varför kan inte jag?  Och varför kan inte alla andra också glömma så att jag slipper bli påmind hela tiden?

Är det ok att stoppa huvudet i sanden och hoppas att allt bara ska försvinna? Eller måste allting alltid bearbetas. Min tid på behandlingshemmet lärde mig att allt ska bearbetas och pratas om, men är det verkligen sant? Är det inte ibland bättre att lägga locket på, gå vidare och sen om man nu måste, kanske bearbeta det vid ett senare tillfälle? När det passar bättre. När man har tid att bryta ihop. Jag har ju bearbetat allting annat flera gånger om så kan det inte vara ok att bara skippa det den här gången?  Dessutom… Hur bearbetar man något där man inte vet i vilken ände man ska börja? Jag har hundratals frågor, men inga svar. Hur ska jag kunna bearbeta allt, när jag inte vet vad som gick fel, eller när det gick fel? Var det något jag gjorde?  I så fall vad? Kan ju vara bra att veta så att jag lär av mina misstag.

Känner jag mig själv rätt så kommer jag att bearbeta det med min alldeles egen terapeut. Min allra bästa vän som också råkar vara utbildad miljöterapeut. Det kan vara väldigt praktiskt ibland. Jag vet inte vad jag skulle göra utan våra dagliga telefonsamtal. Vi är experter på att analysera allt in i minsta detalj. Det höll faktiskt på att förstöra mitt senaste förhållande redan innan det börjat. Vilket nu så här i efterhand inte låter så dumt. Då hade jag sluppit det här sista uppbrottet.

Fast å andra sidan så hade jag inte haft det här årets lycka. För trots slutet så var jag väldigt lycklig. Jag kände mig omtyckt, uppskattad och behövd. Jag levde familjelivet som jag så gärna vill ha. I somras var allting perfekt. Så trots det som sedan hände så uppskattar jag ändå det som varit även om jag inte vet om det bara var skådespeleri från hans sida? Jag tror att han var lika lycklig som mig i somras och det är så jag vill minnas det. Jag vill minnas det som något bra istället för att bli bitter över alla lögner. Jag vägrar ångra ett helt år, men alla dessa frågor utan svar gör det svårt att inte bli bitter.



fan vad jag är bra!


Dagen har varit full av blandade känslor. Albin har haft en riktig bråkdag, där han sagt nej till i stort sett allt jag sagt. Mycket konflikter har det blivit.

fast dagen har varit bra också. Vi har varit så duktiga. Albin har städat sitt rum och jag har städat resten. Jag har äntligen tagit mig i kragen och gjort rent avloppet i badrummet som jag borde ha gjort för länge sen men som jag bara vägrat för att det är så jäkla vidrigt. Nu är det iaf gjort. Fan vad jag är bra!

I kväll när vi skulle äta middag så dukade han fram en tallrik extra till mitt ex. Det var tufft att återigen behöva säga att han inte kommer att komma hit nå mer. Albin tycker så mycket om honom. Han har gjort en julklapp åt honom! När ska det här bli lättare? När ska vi äntligen kunna lägga det här bakom oss?



Vänner?


Om du vet att en av dina vänner går igenom något tufft. Skulle inte du ringa då? Fråga hur hon mår? Eller skulle du vänta tills hon ringer dig?

Efter min separation så är det bara en enda av mina vänner som ringt. Jag vet att dom har mycket med sig själva, men tar man sig inte tid att ringa någon som har det tufft ändå? Jag vet att vi glidit ifrån varandra mycket de senaste åren, men jag har åtminstone försökt att återuppta kontakten. Är det bara upp till mig att försöka? Och är det en sån vänskap jag vill ha? Där det är jag som ringer hela tiden? Enda gången de ringer mig är när jag ringt dom först. Är det kanske så att jag inte passar in för att jag är den som är ensamstående? Den som inte mår så bra? Det femte hjulet?

Jag har funderat mycket på detta och flera gånger har jag velat lyfta luren och ringa men ångrat mig. Varför ska det bara vara jag som ringer? Om dom vill vara vän med mig, borde inte dom också höra av sig? Dom kanske inte vill vara vän med mig, men inte vågar säga det. Kan det vara så?

Jag tycker att det är fruktansvärt tråkigt för de här personerna har betytt väldigt mycket för mig och gör det fortfarande. det kanske är dags för mig att ge upp. Inse att det inte finns någon plats för mig i deras liv. Att vi vuxit ifrån varandra för mycket.

De har sina lyckliga liv, med sina underbara förhållanden. Raka motsatsen till mig. Jag vet att jag inte är samma glada Linda som jag var för 4 år sen, men är det så konstigt?  Jag har gått igenom två separationer och haft det tufft ekonomiskt. Jag har ältat väldigt mycket för att det är mitt sätt att gå vidare. Mitt sätt att hantera att jag blivit illa behandlad igen. För vilken gång i ordningen? Jag ser inte mig själv som ett offer men jag måste ju fundera över vad det är som hela tiden går fel. Vad är det jag gör som hela tiden resulterar i att jag blir sårad? Är jag för snäll? Godtrogen? Eller är jag en sån tjej som man tröttnar på? Som man slutar älska rätt som det är? Vad är det jag gör som får killar att bete sig som svin mot mig?

vad gör jag för fel mot mina vänner? Vad är det som gör att de drar sig undan? Den gemensamma nämnaren i allt är ju jag. Alltså är det jag som gör något galet, men vad?

Jag tänker nu hålla mig undan. Jag tänker leva mitt liv så gott det går och fokusera helt på min son och de jag har som står riktigt nära. De som vill umgås med mig. De som vill att jag ska vara en del av deras liv. Jag tänker inte ödsla energi på att få någons godkännande igen. Om ni inte kan acceptera mig som jag är så får det vara. Om ni inte kan acceptera att mitt liv inte är lika perfekt som erat så får det vara.

”isn’t it funny how the people who said, I’ll never hurt you, are the ones who hurt you the whorst”

« Föregående sida — Nästa sida »

Lindas tankar is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu