Snälla, låt mig glömma!
Tänk att man hela tiden ska behöva bli påmind om saker man helst vill glömma. Idag pratade lillen med sin pappa. Han berättade att han skulle åka till ….. Albin ska inte alls åka dit eftersom vi gjort slut och han inte vill veta av mig mer. När Albin pratat klart med sin pappa så räcker han över luren till mig. Jocke börjar på en gång fråga om det. Jag som så många gånger sagt till honom att han inte kan släpa in en massa tjejer i Albins liv och sen bara låta dom försvinna efter ett tag. Nu fick jag igen. Jag trodde att jag träffat rätt, men det slog tillbaka ordentligt.
Varför kan jag inte bara få glömma? Varför ska jag bli påmind om det här misslyckandet om och om igen? Det är nog tufft som det är, utan att andra människor ska påtala det. Och varför tar jag på mig skulden? Det var inte mitt fel det som hände, men ändå känner jag mig skyldig. Misslyckad. Det var jag som tog in den här mannen i min sons liv och nu är han borta. Varför ska det vara så jäkla svårt att gå vidare? Om han kan, så varför kan inte jag? Och varför kan inte alla andra också glömma så att jag slipper bli påmind hela tiden?
Är det ok att stoppa huvudet i sanden och hoppas att allt bara ska försvinna? Eller måste allting alltid bearbetas. Min tid på behandlingshemmet lärde mig att allt ska bearbetas och pratas om, men är det verkligen sant? Är det inte ibland bättre att lägga locket på, gå vidare och sen om man nu måste, kanske bearbeta det vid ett senare tillfälle? När det passar bättre. När man har tid att bryta ihop. Jag har ju bearbetat allting annat flera gånger om så kan det inte vara ok att bara skippa det den här gången? Dessutom… Hur bearbetar man något där man inte vet i vilken ände man ska börja? Jag har hundratals frågor, men inga svar. Hur ska jag kunna bearbeta allt, när jag inte vet vad som gick fel, eller när det gick fel? Var det något jag gjorde? I så fall vad? Kan ju vara bra att veta så att jag lär av mina misstag.
Känner jag mig själv rätt så kommer jag att bearbeta det med min alldeles egen terapeut. Min allra bästa vän som också råkar vara utbildad miljöterapeut. Det kan vara väldigt praktiskt ibland. Jag vet inte vad jag skulle göra utan våra dagliga telefonsamtal. Vi är experter på att analysera allt in i minsta detalj. Det höll faktiskt på att förstöra mitt senaste förhållande redan innan det börjat. Vilket nu så här i efterhand inte låter så dumt. Då hade jag sluppit det här sista uppbrottet.
Fast å andra sidan så hade jag inte haft det här årets lycka. För trots slutet så var jag väldigt lycklig. Jag kände mig omtyckt, uppskattad och behövd. Jag levde familjelivet som jag så gärna vill ha. I somras var allting perfekt. Så trots det som sedan hände så uppskattar jag ändå det som varit även om jag inte vet om det bara var skådespeleri från hans sida? Jag tror att han var lika lycklig som mig i somras och det är så jag vill minnas det. Jag vill minnas det som något bra istället för att bli bitter över alla lögner. Jag vägrar ångra ett helt år, men alla dessa frågor utan svar gör det svårt att inte bli bitter.