Tystnad…
Efter en riktigt mysigt vecka så är jag hemma igen.
Albin har åkt till sin pappa och pojkvännen är hemma hos sig.
Så nu är det bara jag och djuren hemma.
Det är tyst.
Nästan lite för tyst,
Men ändå inte.
Jag saknar att höra ljudet av någon annans andetag.
Samtidigt njuter jag av tiden att få fundera.
Det är så mycket som händer.
Så mycket tankar och känslor som rör sig i mitt huvud.
Den här veckan har varit lugn, men samtidigt känslomässigt turbulent.
Så intressant att se lillen ty sig till någon.
Se honom växa
Anpassa sig.
Höra honom sitta i baksätet och köra hejaramsor för att han är glad.
Han ser min lycka
Mitt lugn.
Det gör honom lugnare,
Han gillar oss.
Han gillar det som händer.
Han gillar det som är.
Det turbulenta just nu har att göra med andra saker.
Andra personer i omgivningen som inte gillar mitt förhållande.
Som inte gillar min lycka.
Som inte ser hur mycket albin får ut av det.
Som inte förstår.
Som inte vill förstå.
Jag är rädd.
Rädd att Albin ska påverkas.
Att han ska bli negativt påverkad.
Jag hoppas att så inte blir fallet.
Jag förväntar mig det värsta och hoppas på det bästa.