Barnen de största förlorarna?


I morse kom Albin ut från sitt rum med en packad väska. ”Mamma, jag ska åka till ….. och fixa en massa saker”  Återigen får jag sätta mig ner på golvet och försöka förklara för Albin att det tyvärr inte går. Hur kommer det sig att barnen alltid blir de största förlorarna när vuxna beter sig illa? Att barnen ska behöva förlora en människa som de tycker väldigt mycket om?

Jag hatar det här. Hur kunde han göra så här mot mitt barn? Hur kunde jag utsätta mitt barn för det här? Jag trodde att jag gjorde rätt, så hur kunde det bli så fel? Och hur ska jag nu göra för att det ska bli så bra som möjligt? Hur förklarar man för en treåring att vuxna inte alltid är så snälla och ärliga som dom tror?

Det stör mig så fruktansvärt mycket att mitt barn mår sämre över den här separationen än vad jag gör. Det stör mig att jag inte har någon vettig förklaring till varför. Men mest av allt så stör det mig att jag ska behöva sitta i den här situationen. Varför hände det här? Pengar? kärlek? Så mycket frågor och inga vettiga svar.

Till dig det berör

Min son älskade dig och du krossade hans hjärta mer än mitt och för det kommer jag aldrig att förlåta dig.

Jag köpte julklappar åt dina barn, men du struntade i mitt. Var han bara till besvär i dina ögon? Eller mår du bara så jäkla dåligt att du inte kunde ta till dig all den kärlek som Albin ville ge dig? Han såg dig som en pappa. Som en förebild. Så ofta han pratade om dig, frågade efter dig.. eller ja, det gör han fortfarande. Jag har glömt dig, men min son har inte gjort det. Han hoppas fortfarande att du ska komma hit och hämta oss och jag får varenda gång förklara för honom att du inte kommer. Att du valde bort det livet. Att det vi hade att erbjuda inte räckte.

Jag sa till dig att jag vill ha kontakt med dina barn. Att jag vill finnas där för dom om dom vill. det ville inte du. Du ville ta bort mig ur dina barns liv också. Varför ska barnen behöva ”göra slut” med en människa de tycker om för att de vuxna bestämt det? Hur kan en enda människa bestämma över 4 andra människor?

Jag köpte julklappar åt dina barn för att dom betyder mycket för mig. För att jag tycker om dom. På den korta tiden vi hade ihop så hann jag bli väldigt fäst vid dom. Du som spenderade bra mycket mer tid med Albin, kunde bara släppa honom som ingenting. Jag fattar inte det. Hur kan man inte älska Albin. Den charmigaste lilla huliganen som finns. Mammas monster :-)



Sjukt trött


I morse på väg till dagis så pratade jag och Albin om traktorer och plogbilar och att dom säkert kommer till dagis och plogar idag. Då säger Albin ” Då ska jag tejpa fast hans däck, så att han inte kan åka iväg. Jag vill titta traktorn hela dagen” 

När vi kom hem från dagis så gick Albin raka vägen in på sitt rum, la sig i sängen och somnade. Klockan var 15,40!  Efter mycket tjat kom han upp och åt kvällsmat iaf. När jag dukat av bordet så inser jag att det är väldigt tyst här hemma så jag börjar leta efter lillen. Hittade honom återigen sovandes i sin säng. Så nu får han sova för natten fast klockan bara är 17,40! Stackars barn är helt slut efter en hel vecka på dagis. Jag förstår honom, jag skulle nog somna om jag la mig ner jag med.

Det är såna här kvällar jag saknar att ha någon att umgås med. Att ha någon att krama och att prata med. Så börjar jag igen… Jag är expert på att älta saker in i det oändliga. Att det ska vara så jäkla svårt att bara släppa saker och gå vidare. Att vänja sig vid att vara ensam igen! Det stör mig! Jag tycker inte om att känna att jag behöver någon. jag vill klara mig själv. Jag kan klara mig själv. Att det ska vara så jävla svårt att få hjärna och hjärta att samarbeta.   Det är inte personen jag saknar, det är känslan. Känslan av att få krypa in i famnen och att känna sig trygg.

Tror att jag ska börja med en ältaburk. Varje gång jag vill älta något så får jag lägga en tia i burken och sen får jag älta i 10 minuter. Om jag nu ska åka till Marocko igen så kanske det är dags att börja spara.

Nu har jag tre underbara lediga dagar framför mig, så det firar jag med lite baileys :-)



Då var det dags igen


På tisdag ska jag jobba kväll och som vanligt har jag samma problem. Vem ska passa Albin? Det här är nackdelen att vara ensamstående småbarnsmamma och jobba inom vården. Pappa kan jag inte fråga, för han ska eventuellt ta Albin lite i mellandagarna, mamma bor för långt bort och mina vänner har fullt upp med sina egna familjer. Samma oro varenda gång jag tittar på mitt schema och inser att jag måste jobba kvällar. Den här schemaperioden har jag dessutom fått fler kvällar än jag brukar ha, så den här gången blir det ännu tuffare. Är så less på det här.

Hade man råd så skulle man börja plugga igen, men till vad??? Socionom, kanske? Äh, jag vet inte. Antar att jag bara är trött på att gå i samma gamla fotspår. Trött på att välja samma gamla killar som alltid sårar mig, trött på att oroa mig för barnvakt och för att få ekonomin att gå ihop.

Mitt liv behöver ändra inriktning på något sätt. Jag vet bara inte hur än, men det kommer jag väl på så småningom. Får väl ta mig en ordentlig funderare. Väga för och nackdelar med allt och så småningom kanske jag vet vad jag vill med mitt liv.

Nu är det dags att sätta sig och försöka komma på vad man ska köpa i julklapp till familjen. 4 av 10 julklappar är klara, men de svåraste är kvar. Vad ska man köpa till sina föräldrar som dom inte redan har? Hade man haft pengar så hade det ju inte varit några problem, då hade man ju kunnat skicka dom på en spa helg eller något liknande. Nu måste jag använda fantasin. Hur får man grus att se ut som diamanter?

Hatkärlek är det rätta ordet för julen. All stress med julklappar och få ekonomin att gå ihop blandas med förväntan och en längtan efter att få umgås med familjen som jag träffar alldeles för sällan.

Fick för övrigt min första julklapp idag av en av mina tanter på jobbet. En jättevacker sidenscarf som jag funderar på att ha som duk på mitt sminkbord. Färgerna matchar perfekt i mitt sovrum. :-)



En bra dag?


I morse kom min personliga väckarklocka inspringandes i mitt sovrum. Han hoppar upp i sängen, river i mitt täcke och tycker att jag borde ha varit uppe för länge sen. Jag som naturligtvis tror att jag försovit mig, kastar mig upp ur sängen och förbannar mobiljäveln för att den inte ringt. Ut i köket och slår igång vattenkokarn, in i badrummet och fixar iordning mig. Plötsligt inser jag att barnprogrammen inte börjat ännu. Om jag hade försovit mig så mycket så borde dom ha börjat. tar fram mobilen och kollar 04,30. Jävla skit, inte konstigt att klockan inte ringt. Larmet är ställt till 04,45.

Jag är ingen morgonmänniska och efter att dagen börjat så illa så hade jag redan målat fan på väggen. Den här dagen skulle bli en riktig skitdag.

När det blir dags att gå till dagis, så vägrar ungen ta på sig overallen. Han ska inte gå till dagis, för han vill leka hemma med sina leksaker. Jag försöker med allt, förklarar, lirkar, mutar…ja, allt men ungen vägrar fortfarande. Stressad och förbannad så drar jag på mig jackan, väser någonting om att han minsann kan stanna hemma med spökena för jag tänker gå till jobbet, och går mot dörren.

Albin som är aningen rädd när det kommer till spöken springer efter mig och säger att han helt plötsligt vill gå till dagis… Undrar varför…  Jag muttrar något men hjälper honom på med kläderna och sen bär det av mot dagis. Fortfarande sur över min skitmorgon.

Efter att jag lämnat honom på dagis och börjat gå mot jobbet slår skuldkänslorna till. Skuldkänslor blandade med ilska. Ingen bra kombination kan jag tala om. Vilken mamma säger till sitt barn att han kan stanna hemma med spökena?  Stackars barn. Jäkla unge som lyckas reta gallfeber på mig. Han förstår ju inte bättre. Han vet förbannat väl vad som är rätt och fel….    Ett virrvarr med tankar som alla slåss om förstaplatsen.

Kliver in på jobbet och möter en av min jobbarkompisar som håller upp en jättefin mössa åt mig som hon har virkat. Så himla fin och den passar perfekt ihop med min jacka :-)   Min dag blev genast bättre. Nu slipper jag dessutom frysa om öronen när jag springer till och från dagis.

Min arbetsdag gick fort, och tur var väl det eftersom jag saknade Albin som bara den. Morgonen var ju så himla strulig så jag ville bara hem och få ett bra avslut på dagen. Det fick vi. Vi åt risgrynsgröt och skinksmörgås samtidigt som vi tittade på Astrid Lindgrens jul. En riktig myskväll och en perfekt avslutning på dagen som började som ett rent helvete.



Jaha….


Sitter och försöker få lite ordning på alla tankar som snurrar i mitt huvud. För tre veckor sedan tog mitt förhållande slut väldigt abrupt. Jag har fortfarande inte riktigt fattat vad som gick snett, men börjar inse att det inte är någon idé att ens försöka förstå det.  Han kommer aldrig någonsin ge mig en förklaring till varför han gjorde som han gjorde.  Han har talat om klart och tydligt att han inte vill ha någon mer kontakt med mig.

I natt var han iaf här och lämnade de sista sakerna som är mina. Han fick även med sig julklapparna som jag köpt till hans två underbara barn. Han skickade ett sms när han närmade sig och jag gjorde mig iordning att gå ner och möta honom.  Han lämnar snabbt över mina saker, tar de saker han skulle ha med sig och ursäktar sig med att han måste hem och sova. Innan han klev in i bilen tittar han på mig och säger ”vi hörs”. ”Nej det gör vi inte sa jag. Du väljer att inte ha kontakt med mig, så vi lär inte höras” Han tittar på mig som att han kom av sig och mumlar sedan någonting om att i framtiden så kanske vi hörs…. I framtiden??  Om det inte passar att ha kontakt med mig nu, hur kan det då passa att kanske ha kontakt med mig i framtiden? Återigen fattar jag ingenting. 

Det som kändes skönt i natt när han var här, är att jag kände absolut ingenting. Jag var inte ledsen, inte arg, Ingenting. Det är över och det känns helt okej faktiskt. Kan det vara så att mina känslor för honom inte var så starka som jag inbillade mig? Eller gjorde han bort sig så kapitalt att jag tappade alla känslor för honom? Oavsett anledningen så är det skönt att det nu är över. Jag är fri. Fri att leva mitt eget liv. Att gå vidare och träffa någon som faktiskt behandlar mig så bra som jag förtjänar att bli behandlad. Faktum är att det redan finns en kandidat.  En kille jag känt i många år och som jag vet skulle behandla mig precis såsom jag förtjänar att bli behandlad. Enda problemet är att han är en av mina bästa vänner och jag är rädd att om det skulle gå fel så förlorar jag en av mina allra närmaste. Är jag beredd att sätta den vänskapen på spel?

De senaste veckorna har jag tänkt mycket. Mitt största irritationsmoment med mitt havererade förhållande är att jag nu får kämpa ännu hårdare för mitt körkort. Mitt ex var även min handledare för körkortet så nu är det bilskolan som gäller. Fan, fan, fan. Hade han inte kunnat sköta sig till dess att jag fått mitt körkort?  Kan han tänka sig att hjälpa mig med körkortet om jag ger honom en slant för det? Det vore ju bra, men frågan är… Vill jag träffa honom igen? Vill jag ha nå mer med honom att göra? 

äh, nu får detta ältande vara slut. Jag kan inte ha kontakt med en människa bara för att få mitt körkort. Tänker inte nedvärdera mig så mycket att jag umgås med honom mera. Jag tänker gå vidare. Det är dags för mig att behandla mig själv så bra som jag förtjänar att bli behandlad. Åt helvete med alla karlar som tror att dom kan sätta sig på mig. Det är jag alldeles för bra för! Det är ju inte direkt så att jag sitter i sjön, det finns gott om beundrare så det gäller bara för mig att välja rätt den här gången :-)

« Föregående sida

Lindas tankar is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu