Jaha….
Sitter och försöker få lite ordning på alla tankar som snurrar i mitt huvud. För tre veckor sedan tog mitt förhållande slut väldigt abrupt. Jag har fortfarande inte riktigt fattat vad som gick snett, men börjar inse att det inte är någon idé att ens försöka förstå det. Han kommer aldrig någonsin ge mig en förklaring till varför han gjorde som han gjorde. Han har talat om klart och tydligt att han inte vill ha någon mer kontakt med mig.
I natt var han iaf här och lämnade de sista sakerna som är mina. Han fick även med sig julklapparna som jag köpt till hans två underbara barn. Han skickade ett sms när han närmade sig och jag gjorde mig iordning att gå ner och möta honom. Han lämnar snabbt över mina saker, tar de saker han skulle ha med sig och ursäktar sig med att han måste hem och sova. Innan han klev in i bilen tittar han på mig och säger ”vi hörs”. ”Nej det gör vi inte sa jag. Du väljer att inte ha kontakt med mig, så vi lär inte höras” Han tittar på mig som att han kom av sig och mumlar sedan någonting om att i framtiden så kanske vi hörs…. I framtiden?? Om det inte passar att ha kontakt med mig nu, hur kan det då passa att kanske ha kontakt med mig i framtiden? Återigen fattar jag ingenting.
Det som kändes skönt i natt när han var här, är att jag kände absolut ingenting. Jag var inte ledsen, inte arg, Ingenting. Det är över och det känns helt okej faktiskt. Kan det vara så att mina känslor för honom inte var så starka som jag inbillade mig? Eller gjorde han bort sig så kapitalt att jag tappade alla känslor för honom? Oavsett anledningen så är det skönt att det nu är över. Jag är fri. Fri att leva mitt eget liv. Att gå vidare och träffa någon som faktiskt behandlar mig så bra som jag förtjänar att bli behandlad. Faktum är att det redan finns en kandidat. En kille jag känt i många år och som jag vet skulle behandla mig precis såsom jag förtjänar att bli behandlad. Enda problemet är att han är en av mina bästa vänner och jag är rädd att om det skulle gå fel så förlorar jag en av mina allra närmaste. Är jag beredd att sätta den vänskapen på spel?
De senaste veckorna har jag tänkt mycket. Mitt största irritationsmoment med mitt havererade förhållande är att jag nu får kämpa ännu hårdare för mitt körkort. Mitt ex var även min handledare för körkortet så nu är det bilskolan som gäller. Fan, fan, fan. Hade han inte kunnat sköta sig till dess att jag fått mitt körkort? Kan han tänka sig att hjälpa mig med körkortet om jag ger honom en slant för det? Det vore ju bra, men frågan är… Vill jag träffa honom igen? Vill jag ha nå mer med honom att göra?
äh, nu får detta ältande vara slut. Jag kan inte ha kontakt med en människa bara för att få mitt körkort. Tänker inte nedvärdera mig så mycket att jag umgås med honom mera. Jag tänker gå vidare. Det är dags för mig att behandla mig själv så bra som jag förtjänar att bli behandlad. Åt helvete med alla karlar som tror att dom kan sätta sig på mig. Det är jag alldeles för bra för! Det är ju inte direkt så att jag sitter i sjön, det finns gott om beundrare så det gäller bara för mig att välja rätt den här gången