Julafton
Idag har jag jobbat. Vilken underbar arbetsdag. Har fikat med mina tanter och hört dom berätta om sina liv, Vilka fantastiska liv dom levt! Helt underbart att höra dom tänka tillbaka på sina liv och se hur dom inser att dom har haft det riktigt bra. Tänk vilket givande jobb jag har egentligen. Jag får ta del av andra människors liv, höra deras livshistorier och i många fall även bli en del av den.
Albin kom hem lagom till Kalle Anka. Vi tittade på det och lillen passade på att länsa aladdinasken samtidigt. Efter Kalle öppnade vi paket. Det första paketet innehöll ett par raggsockor som en av mina tanter stickat åt Albin. Albin skrek rätt ut. ”åh, strumpor!” Tänk att man kan bli så lycklig över ett par strumpor….
Nu sover lillen gott och jag sitter här med en kopp kaffe och glor på tv. Känns ensamt. Det var ju inte så här min jul skulle bli. Känns lite sorgligt men samtidigt är jag glad. Nya dörrar har öppnats. Nya möjligheter. Dessutom börjar jag känna den där pirrande känslan i kroppen som man får när man träffat någon speciell. Vi har visserligen inte träffats på väldigt länge, men snart så….. Vi skickar gulliga sms och det känns riktigt bra. Jag ler varenda gång jag hör telefonen signalera att jag fått ett sms. Kan det vara så att jag är på väg att bli kär igen? Att jag väckt känslor som jag begravt? Vet inte riktigt vad som händer, men glad är jag.
För övrigt så köpte jag ett nytt piercingsmycke till naveln igår, så nu kan jag skicka tillbaka det gamla till dess rätta ägare, mitt ex. Jag letade reda på adressen så nu ska jag bara skicka det. Jag skrev ett brev och la i kuvertet men jag tror att jag ska ta ur det och istället bara skicka smycket. Varför ägna honom en tanke eller ens ett uns av min ilska. Han är inte värd det? Eller? Jag vill ju att han ska må riktigt jävla dåligt över vad han gjort mot mig och lillen men kanske kommer han tids nog att inse det ändå. Kanske ger det mer effekt om jag verkligen visar honom hur lite han betyder för mig. Genom att skicka smycket i ett tomt kuvert.
Varför måste det vara så rörigt? Varför kan jag aldrig bara släppa något? Varför måste jag alltid hjälpa folk att fatta hur korkade dom är? Nej den här gången ska jag fan se till att släppa det. En vacker dag kommer han att inse hur korkad han har varit, men den dagen är det försent.. Det är faktiskt redan för sent. Jag vet att jag ältar honom och att det tyder på att jag inte har kommit över honom. Jag vet det! Jag vet också att jag aldrig skulle kunna lita på honom så därför är bara att glömma och gå vidare.
Jag väljer att gå vidare. Jag väljer att låta de personer som sårar mig hamna i skuggan. De kommer alltid att vara en del av mitt liv, men jag väljer att göra den delen av mitt liv så liten som möjligt. Nu fokuserar jag på en ljus framtid. Nya vänner, Nya killar!
”Kärleken är som en trafikolycka. Man blir påkörd och faller omkull. Antingen överlever man – eller inte.”