Då var det dags igen
På tisdag ska jag jobba kväll och som vanligt har jag samma problem. Vem ska passa Albin? Det här är nackdelen att vara ensamstående småbarnsmamma och jobba inom vården. Pappa kan jag inte fråga, för han ska eventuellt ta Albin lite i mellandagarna, mamma bor för långt bort och mina vänner har fullt upp med sina egna familjer. Samma oro varenda gång jag tittar på mitt schema och inser att jag måste jobba kvällar. Den här schemaperioden har jag dessutom fått fler kvällar än jag brukar ha, så den här gången blir det ännu tuffare. Är så less på det här.
Hade man råd så skulle man börja plugga igen, men till vad??? Socionom, kanske? Äh, jag vet inte. Antar att jag bara är trött på att gå i samma gamla fotspår. Trött på att välja samma gamla killar som alltid sårar mig, trött på att oroa mig för barnvakt och för att få ekonomin att gå ihop.
Mitt liv behöver ändra inriktning på något sätt. Jag vet bara inte hur än, men det kommer jag väl på så småningom. Får väl ta mig en ordentlig funderare. Väga för och nackdelar med allt och så småningom kanske jag vet vad jag vill med mitt liv.
Nu är det dags att sätta sig och försöka komma på vad man ska köpa i julklapp till familjen. 4 av 10 julklappar är klara, men de svåraste är kvar. Vad ska man köpa till sina föräldrar som dom inte redan har? Hade man haft pengar så hade det ju inte varit några problem, då hade man ju kunnat skicka dom på en spa helg eller något liknande. Nu måste jag använda fantasin. Hur får man grus att se ut som diamanter?
Hatkärlek är det rätta ordet för julen. All stress med julklappar och få ekonomin att gå ihop blandas med förväntan och en längtan efter att få umgås med familjen som jag träffar alldeles för sällan.
Fick för övrigt min första julklapp idag av en av mina tanter på jobbet. En jättevacker sidenscarf som jag funderar på att ha som duk på mitt sminkbord. Färgerna matchar perfekt i mitt sovrum.