ingen fredlig lösning i sikte


Förra veckan var jag glad.
Efter många diskussioner fram och tillbaka så gick han med på att skriva över vårdnaden på mig.
Underbart, tänkte jag.
Tror ni att min glädje höll i sig?
Nej, det gjorde den inte.
Idag får jag reda på att han pratat med familjerätten och sagt att han inte alls vill skriva över vårdnaden på mig.
Tillbaka på ruta ett.
Brevet från tingsrätten trillade ner i brevlådan idag.
21:a december ska vi till tingsrätten.
Ytterligare ett brev ramlade ner.
Det var från familjerätten.
Jag ska dit på fredag och berätta min historia.
Vårdnadstvisten är ett faktum.
Sorgligt, när vi var så nära en fredlig lösning.
Han säger att han inte har tid med en vårdnadstvist.
Nu har han inget val.
Lillens psykolog vill ha ett möte med Albins resurspersonal på dagis.
Bjöd in honom.
Han svarar att han inte kan tillföra något eftersom han inte är en del av Lillens vardag och att han därför inte har någon lust att vara med.
Men gemensam vårdnad ska han ha.
Om han inte ens kan tillföra något på ett möte, hur ska han då kunna vara med och fatta beslut kring lillen?
Han vill bara bestämma, utan att behöva göra grovjobbet.
Sen ska han ha äran.
Han tar åt sig äran för att jag sätt mig i skolbänken.
Han tar åt sig äran för att jag ändrat mitt liv väldigt mycket för att göra det lättare för lillen.
Han.
Vad hade han för del i det?
Han har inte gjort annat än att sätta käppar i hjulet.
Som att vägra ta albin på sin helg när jag skulle skriva högskoleprovet.
Visst, han hade militärövning, men ligger det inte på hans ansvar att fixa barnvakt då?
Nej, det blev mitt problem.
Som vanligt.
Allt handlar alltid om honom.
Han och hans jobb.
Alla ska tassa på tå för honom och hans jobb.
Jag är så less.
Han prioriterar fel.
Skulle jag prioritera som honom så skulle Albin ha tagits ifrån mig för länge sen.
Jag skulle ha bedömts som en olämplig förälder,
Men i hans fall är det tydligen ok..
Nej nu får det vara nog!

Dessutom tjatar han om att han har ändrat sig så himla mycket.
På vilket sätt då?
Han försökte fortfarande flirta med mig i tisdags.
Fast han har förlovat sig.
Så på vilket sätt har han ändrat sig?
Tisdagens försök fick mig att inse att han är precis som han alltid har varit.
Så nej, jag kommer aldrig att lita på ett ord som kommer från hans läppar.
Aldrig!



Fåfängan är på topp


Japp, precis så är det.
Har bokat tid på skönhetssalongen.
Har alltid velat ha långa naglar
och nu ska jag äntligen fixa det.
Jag blir bara mer och mer fåfäng för varje dag som går
och jag älskar det.

Min belöning för att jag sett till att fixa gymnasiekompetensen och blivit behörig till högskolan.
Dessutom så kan du ju vara trevligt att få känna sig lite vacker när jag får besök i veckan.
Livet är inte så tokigt iaf.

Nu ska jag tända mina svindyra men helt underbara doftljus och bädda ner mig i soffan med lite kaffe och baileys.
Söndagsmys på hög nivå :-)



Ändrade planer….


Ja, jag vet att jag sa att jag inte skulle.
Jag vet,
Men nu blev det visst inte riktigt som det var tänkt.
Nu blev det som det alltid blir.

Det blir bra det här.
Tror jag…



Mycket i huvudet nu…


Nu kan jag äntligen säga att jag gått ut gymnasiet.
I morgon ska jag beställa mitt slutbetyg från skolan.
Jag har valt vilka kurser som ska vara med.
Det är en salig blandning av kurser.
En evig påminnelse om min förmåga att inte slutföra saker.
Att inte stå på mig
Att alltid sätta andras behov före mina egna.

I somras hände någonting.
Jag började sätta mig själv först.
På gott och ont visserligen.
Tack vara det har jag vunnit mycket.
Jag har lyckats slutföra min utbildning.
bestämt mig för vad jag vill bli när jag blir stor
och dessutom börjat kämpa för att nå dit.

Det mesta flyter på nu.
Inte smärtfritt,
men det flyter på.
Jag tar mig framåt
sakta men säkert.

Samtidigt saknar jag.
Jag saknar någon att dela allting med.
Jag saknar någon att prata med.
jag har aldrig känt mig ensam förr,
men jag gör det nu.
Är det för att jag börjat begära mer av livet?
För att jag nu tänker på mig själv?
Att jag vågar lyssna på mina egna behov?

Jag förbereder mig på ett liv i ensamhet.
jag planerar för hur jag ska kunna ge mig och lillen det bästa,
samtidigt hoppas jag på att någon ska komma och ta platsen som mannen i mitt liv.
Som min stöttepelare.
Som min klippa.
Jag vill också vakna upp bredvid någon som kysser mig på pannan och säger god morgon.
Det kanske kommer så småningom,
till dess får jag drömma.
Till dess får jag finna stöd i mina vänner.

Saknaden ger mig ändå något att kämpa för.
Något att hoppas på.
Något att se fram emot.
En vacker dag händer det…
förhoppningsvis


Lindas tankar is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu