Kärlek


Jag känner den där pirrande känslan i kroppen.
Den där nervösa,
Nyfikna,
spralliga känslan som sprider sig.
Den där känslan som ger energi,
som gör sömnen överflödig.
Som gör att nästan allt blir roligt.
Äntligen ser jag framåt.
Äntligen vaknar jag med ett leende på läpparna.
Äntligen!

Den här känslan som jag både älskar och hatar.
Älskar energin och glädjen.
Hatar att känna att jag nästan tappar kontrollen.
Jag är kär :-)

Om jag ska försöka fokusera på något annat så är det i såna fall skolan.
Vad vill jag bli när jag blir stor?
Civilekonom?
Ekonom?
Eller vill jag bli civilingenjör i industriell ekonomi?
Det enda jag egentligen vet att jag vill är att jag vill utbilda mig till något som ger mig en lön jag kan leva på.
En lön som gör att jag slipper vrida och vända på varenda krona.
En lön som gör att jag kan spara lite varje månad. Jag vill gå + i slutet av månaden och inte ligga på strax ovanför -.
Ett dagjobb, där jag slipper oroa mig för vem som kan passa lillen för att jag ska jobba kväll.
Jag är så trött på att komma hem orkeslös för att jag gjort av med all energi på jobbet.
Jag lever inte för att jobba. Jag jobbar för att kunna leva. Det är skillnad.
Jag kan jobba med vad som helst, bara jag har råd att leva på fritiden
Bara jag slipper känna skuld för att jag inte kan köpa all det där jag vill till Albin.
Jag vill ha råd att hitta på saker med Albin.
Jag vill orka hitta på saker.

Just ja, kanske dags att sätta igång med körkortet igen också.
kan ju vara en bra idé….



rastlös


En ovan känsla.
Trivs inte hemma.
Vill inte vara här.
Tankarna är någon annanstans.
Känslorna är någon annanstans.

Vart är min vanliga känsla?
Den som tycker om ensamheten
Lugnet,
Tystnaden?

Kan inte koncentrera mig,
Vill inte koncentrera mig.
Irriterande!
Jag vill inte vara så här.
Känner mig klängig,
Alldeles för på..
Vart är min kan själv attityd?
Mitt behov av ensamhet och egentid?

Jag stör mig på mig själv
Känner inte igen mig.
Ovant,
Nytt.
Kanske är det positivt….
Eller???



jaha….


Pratat med läkaren idag.
Röntgen visar inget.
Blodproverna visar inget.
Irriterande!
Mer smärtstillande.
Mera sjukgymnastik
Ytterligare 1 veckas sjukskrivning.
Kanske dags att tänka om.
Byta yrke.
Hemtjänsten är kanske inte det optimala yrkesvalet när man har dålig rygg.
Omskolning!
Men till vad?
Civilekonom?
Har ju funderat på det dom senaste tre åren.
Skolbänken igen.
Börja pendla igen…
4 års pendling till antingen sthlm eller Örebro.
Ångest!
Jag vet att jag kan om jag vill.
Vill jag?
orkar jag?
Kryper till sängs och hoppas på att drömmarna ska ge mig svaren jag söker.



ont, men ändå lycklig


Ryggen har inte varit alltför bråkig idag. Visserligen har jag spenderat större delen av dagen i soffan, men ändå.
Lillen tycker att jag är tråkig och det är jag.
Jag orkar inte göra mycket, men jag är glad att jag kan göra något.
Av någon anledning så ser jag positivt på det mesta. Jag skulle kunna ligga kvar i sängen och tycka synd om mig själv, men det gör jag inte. Jag tar mig upp, gör mig i ordning, utfodrar djur och barn och sen lägger jag mig en stund.
Jag gör inte mycket, men jag gör något.
Det går inte fort, men det går framåt.

Jag ligger i soffan och tänker,
Drömmer mig bort.
Drömmer om dig.
Drömmer om hur jag vill att allt ska bli.
Drömmer om den intressanta resan dit.
Mitt liv är inte händelserikt, men det är definitivt inte innehållslöst.
Små steg.
Små steg i rätt riktning.
Små steg som för mig närmre mitt mål.

Den här gången ska det bli bra.
Bli rätt.
Jag kräver inte guld och gröna skogar.
Jag vill inte ens ha det så.
Jag vill ha balans.
En harmoni mellan bra och dåligt.
Jag vill ha trygghet, men även lite spänning.



saknar


Vill krypa tätt intill.
Vill känna ditt hjärta slå.
Vill titta in i dina ögon.
Vill ha ett av våra långa samtal om allt & inget.
Vill ha dig här hos mig.
Vill vara där hos dig.

Det känns som att vi alltid känt varandra.
Du vet hur jag tänker,
För du tänker likadant.
För en gångs skull behöver jag inte förklara mig,
Rättfärdiga mitt beteende.
Du vet.
Du förstår.

Önskar att du var här nu.



Lycka


Det finns ett moln på min annars så blåa himmel. Ryggen. Ska på röntgen i morgon och se om dom kan hitta något fel. Har inte alltför stora förhoppningar på det, men jag är beredd att göra nästan vad som helst för att slippa den här värken. Så i morgon biter jag ihop och åker dit.

Jag får väl drömma mig bort på vägen dit. Drömma om helgen, om den där pirrande känslan jag får när blickarna möts. Den där känslan av osäkerhet och trygghet på samma gång.
Hur kan något så nytt kännas så bra så snabbt? Hur kan det kännas så rätt, så snabbt? Vart är min vanliga misstänksamhet? Mina tvivel?
Ett par timmar sen och jag saknar redan. Hur gick det här till? Det känns så bra, så rätt men hur gick det till?
Jag är lycklig, trots en trasig rygg.



Aj


Så var det dags igen. Ryggen har sagt upp sig. Smärta! Nog för att jag är van vid att ha ont, men nu är det värre än vanligt.
Vem fan bytte ut mina mediciner mot sockerpiller? Inte ok!
I morgon blir det att ringa farbror doktorn och se om jag har samma diagnos som vanligt eller om vi ska lägga till ytterligare en.
Min rygg har jävlats hela mitt liv, undrar när den ska sluta. Jag har inte tid med det här. Jag ville ju fokusera på mina glada tankar, på allt positivt som finns runt mig.
Fast å andra sidan brukar jag sällan uppleva något positivt som inte överskuggas av något negativt. Så är det här den negativa saken som ska grusa min lycka, så visst. Helt ok! Ryggvärk kan jag ta. Den kan inte grusa min lycka. Min lycka består av tankar. Jag kan tänka trots smärtan. Min lycka består av känslor och jag kan känna trots ryggvärk.



oj, vem är du?


Rastlös, tankspridd, glad. En bra dag, men har ingen ro att vara på jobbet. Vill gå hem. Sitta i lugn och ro. Njuta av tillvaron. Njuta av rastlösheten och de glada tankarna. Svårt att koncentrera mig. Svårt att inte låta tankarna glida iväg.
En bra dag med positiva känslor och tankar. Härligt! Det här är jag värd. För en gångs skull är jag ego och det känns underbart. För en gångs skull har jag inga skuldkänslor över att jag prioriterar mig.
Det är min tur att vara glad nu. Min!



misslyckande


Mötet gick åt helvetet. Vi är så duktiga så vi behöver ingen hjälp. Klapp på huvudet och käftsmäll på samma gång. Vad krävs för att folk ska lyssna?
Tårar i mängder. Mer irritation. Gråta framför någon som gett mig en käftsmäll är inte min grej. Stoltheten får sig en ordentlig törn. Ännu mer irritation, frustration. Hur ska jag orka? Måste orka! Finns inget annat alternativ.
Jag fixar det här, eller? Om jag inte gör det, vad händer då? Rädsla.
Tröst, förståelse. Välment, men irriterande. Tycka synd om mig själv tankarna gör mig illamående. Jag är bättre än det här.

Bestämmer mig! Kan själv, vill själv. Ska fixa det här som jag fixat allting annat som gått fel i mitt liv. Fokuserar på det positiva. På det som får mig att le. På det som gör mig varm inombords. Det finns ljusglimtar. Det finns positiva saker mitt i allt det negativa. Torkar bort tårarna och bjuder på ett leende.
Ingenting kan knäcka mig om inte jag tillåter det. Jag vägrar! Jag tänker på Albins kommentar ”Du är bäst mamma”. Håller fast vid den tanken. Min son tycker att jag är bäst! Min son, min ögonsten, min största kärlek och mitt största orosmoment! För honom ska jag kämpa & visa att livet blir vad man gör det till.

Jag är stark, jag fixar det här. Jag lägger mig inte, jag ger inte upp. Jag är envis, jag kämpar och jag kan om jag vill!

« Föregående sida

Lindas tankar is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu