Jag har bestämt mig. Det känns skönt. Skönt att veta vad jag vill. Skönt att veta att jag faktiskt vågar. Vi får väl se vårt det slutar, men jag har iaf bestämt mig för att våga.
Jag har vägt för och nackdelar. Fördelarna överväger. Jag vägrar vara rädd. Jag vägrar vara feg.
Jag är glad, det känns rätt. Det känns nytt. Det känns ovant, men det känns bra.
Jag litar på mig, på den väg jag valt. Jag litar på att om det går åt helvetet så har jag Kraft nog att plocka ihop bitarna av mig själv igen. Jag litar på mig!
Jag litar på att min känsla är rätt den här gången. Jag litar på att oavsett vad som händer så är jag stark i mig själv, stark i att jag står på egna ben, stark i att jag omger mig av personer som vill mig väl, som vill se mig lycklig och tillfreds med livet. Som inte drar sig för att tala om för mig när jag är helt ute och cyklar, men som heller inte drar sig för att backa undan och låta mig göra mina egna val.
Jag är stark!
juli 30th, 2011
Categories: Okategoriserat | Author: lindastankar | Comments: No Comments |
Jag vet vad jag vill, tror jag. Denna förbjudna tanke som jag förträngt, men som gjort sig påmind igen. Får jag tänka den tanken nu? Vågar jag? Tänk om allt blir kaos igen? Tänk om allt det där jag hoppas på bara försvinner undan igen. Precis som det alltid gjort? Så många gånger som jag hoppats, så många gånger som jag trott, ändå har allt alltid blivit kaos. Vågar jag försöka igen? Vågar jag hoppas?
Upprepar gång på gång för mig själv att jag ska skärpa mig. Man måste våga för att vinna. Jag tror jag vågar. Jag tänker våga. Jag tänker inte låta mitt förflutna förstöra min framtid.
Jag tänker våga!
juli 28th, 2011
Categories: Okategoriserat | Author: lindastankar | Comments: No Comments |
Jag somnade strax efter ett i natt. Albin vaknade strax innan fyra i morse. Behöver jag säga att jag är trött? Att väckarklockan som ringde halv fem (fast jag klev upp fyra) kändes som ett hån?
Behöver jag säga att mina första ord för dagen inte var så väl valda? Att morgonen blev konfliktfylld? Att mitt dåliga samvete sakta men säkert äter upp mig inifrån?
Har varit irriterad sen igår. Irriterad över att folk pratar om istället för till mig. Att det ska vara så svårt att vara ärlig mot folk. Att vara rakryggad.
Irritation i mängder, men det försvinner. Rinner av mig, likt vatten på en gås. Jag tänker inte låta folk förpesta mitt liv. Förgyll det, eller stick!
Kan själv, vill själv, orkar själv. Behöver inte längre ta skit från någon. Jag vet att jag är bra, lite annorlunda, men ändå bra!
juli 27th, 2011
Categories: Okategoriserat | Author: lindastankar | Comments: No Comments |